Tredje steget fram? Eller tredje steget bakot?
Ve det tredje steget fram?
Eller fortsättning på det sämre?
Tre steg bakot kanske?
Jag vill inte gå in på ditaljer...
Och jag vill inte säga för mycket..
Men det är en sjuk känsla som lever innom mig...
Jag kan varken beskriva den, eller säga hur det känns...
Det liksom bara finns där, lever innom mig just nu...
Men samtidigt är allt så komplicerat..
Och det gör mig liksom rädd på någe sätt..
Jag har precis börja tro på drömmar..
Tro på min drömm som jag så länge drömt om..
Som jag så länge har fantiserat om..
Jag vill börja tro på verkligheten..
Men vill fortfarande ha kvar mina drömmar...
Jag kan inte beskriva känslan jag bär på ljust nu..
Den är både jobbig, ledsam men samtidigt så UNDERBAR!
Samtigigt som djupa sår lever kvar, besvikelst och tunga dar
Jag är bara så glad med dig :)
Och det kan ingen hindra mig ifrån...
Det är SJUKT! SJUKT att man kan känna såhär,
jag hade precis glömt hur underbar känslan egentligen är..
Lovisa Matilda G Wiman
Var det ännu ett steg fram? Eller början till misslyckan?
Eller fortsättningen på någe som kommer bli dåligt?
Kanske ännu ett misslyckande?
Jag vill inte hoppas för mycket... Men de är svårt..
Jag vill ju inget annat än att just fånga dig!
För mig har du redan fångat på ett aldeles specielt sätt!
men någe måsta väl allt detta betyda?
Jag får tanken på det om och om igen..
Och den fortsätter bara snurra..
Tanken på dig, och om att det faktiskt måste betyda något...
Det måsta det ju göra eftersom allt annat utanför de "vi har"
Om du förstår hur jag menar..
Eller är det bara jag som har höga förhoppningar och vill at det ska vara så?
Allt skulle vara så mycket enklara om jag bara berätta som det va!
Något innom mig vill.. men något annat säger "nej inte nu, vänta tills senare" ?
Hur ska jag tolka alla mina egna signaler? Jag vet ju redan vad jag vill..
Men jag tror jag är för rädd att bli förkrossad igen...
Ännu en gång skulle göra mig förstörd...
Och så länge du inte vet någe..
gör du det inte medvetet om det skulle hända...
Det kanske är mitt sett att skydda mig själv?
Jag vet faktiskt inte..
Jag kan bara vänta, vänta och se.. Hoppas och be..
Eller så kanske det slutar med att jag får leva i mina drömmar...
Minna drömmar om dig <3
Allt är som en beriodalbana...
Allt är som en beriodalbana...
både med tankar, känslor och allt annat!
Ibland känns allt så bra, och jag bara känner en längtan i kroppen...
Tills den helt plötsligt kan förvandlas till något obehaglit...
Något jobbigt, men jag fortsätter bara längta.. Hoppas och bara ber..
Och samtidigt är jag så rädd... Rädd för vad som kommer att hända..
Jag vill inte bli den där deprimerande Matilda som förut..
Jag vill bli lycklig precis som alla andra... Jag vill njuta av livet.
Vill känna mig bekväm i allt jag gör, vill inte känna den jobbiga känslan då...
Och inte annars heller.. Jag vill njuta av det livet har och bjuda på..
Och jag vill inte gå den vägen där jag bara möter motgångar, gång på gång..
Jag vill ha med vind den här gången, och inte mot vind..
Den vinden har jag redan mött så många gånger...
Och ännu en gång kanske gör mig förstörd?
Det är oxå en rädsla i kroppen som smyger sig över ryggraden emellan åt.
Jag får gåshud av bara tanken, jag vill glömma allt det gammla..
Börja på ny start, leva upp till mina förväntningar...
Men jag behöver den där med vinden, och kraften att lyckas!
Och den störta förändringen jag kan få, det är om jag kan fånga dig!
Det skulle vara en stor kraft till att lyckas, jag vill inte misslyckas något mer..
Jag har redan tagit mina konsikvenser för alla misslyckanden...
Och denna gången har jag ingen lust att hamna i fler depristioner..
Det är jobbigt som det är med min socialforbi...
Och det enda som behövs till att lyckas komma över den är mod..
Men mitt mod lyckas aldrig nå fram.. Och jag vet att det finns hjälp för såna som mig..
Såna som mig som har just socialforbi, men är det värt att springa på barn-psyk
och må ännu dåligare, mär man vet inerst inne att man kan klara av att få fram modet själv..
Men kanske med lite hjälp på vägen av såna som faktiskt bryr sig..
Finns inte så mycket jag kan säga längra..
Jag kan bara fortsätta be till den gud jag aldrig lita på, vänta och se, och bara fortsätta hoppas!
Lovisa Matilda G Wiman
Va det ett steg fram? Eller bara väntan på något annat?
Är det ett steg fram?
Eller är det bara väntan på något dåligt?
Någon bra kanske?
Den frågan kan man ställa sig.. Om och om igen...
Och svaret kommer när man minst anar det...
Och jag hoppas det inte slutar som alla andra gånger..
Jag vill inte det.. Det får inte göra det!
Jag hoppas det inte har förstört något..
Det får inte ha gjort det.. Det har inte förstört något!
Det bara inte får hända igen.. Jag orkar inte med det..
Det kan inte sluta så.. Alla teckan tyder på så mycket..
Både bra och ibland dåligt.. Mest bra, hoppas jag?
Det kan inte tyda på något anat...
Jag kan bara fortsätta be till den guden jag aldrig lita på..
Fortsätta vänta, se vad som händer, och hantera situastionen då!
Jag vill bara att det ska vara som nu, fast mer tätt intill!
Och att det bara ska fortsätta leva...
Allt skulle vara så underbart.. Och jag är värd det.. Eller?
Värd det efetr en sån längtan... Längtan jag gömt mig för ett tag.
Längtan jag gömde i ensamhet och tysnad...
Liksom allt bara svartnar och man försvinner in i sitt egna sagoland.
Sitt sagoland där drömmar blir verklighet!
Där man kan sväva på rosa moln och aldrig mer tänka på vad som kommer hända efter...
Där man bara lever livet efter varje minut, varje antetag och varje hjärte slag...
Där bara pulsen rusar hej vilt, och allt, ALLT är bara så, SÅ perfekt!
Men det enda jag kan göra, det enda jag kan forstätta att göra...
Det är att be till den gud jag aldrig lita, och bara vänta...
Mamma kommer hem på fredag.. ENSAMT!
Mamma är kvar i Malta..
Hon kommer hem med planet på torsdags natt..
men är inte hemma hos mig fören på freddag förmiddag typ..
Börjar bli JÄVLIGT ensamt här hemma :(
Och jag HATAR det.. Kan ju knappt sova på nätterna..
Det är så... Så ensamt mörkt och tyst!
Helgen va väl helt okej.. NICE!
Va med Ida typ hela helgen :) SKOJ SKOJ!
Finns inte så mycket att skriva..
Så detta får väl bli de enda hit tills...
Orkar inte bjuda på någon bild heller...
Onödigt snack när man är på bra humör och ut tråkad !
Men jag ju bjuda på och säga att..
JAG ÄR TJEJ! Och kan inte TVÄTTA! :o
ller tvätta kan jag väl..
Men vette fan hur man sorterar tvätten XD HAHA!
Sen kan jag ju säga att jag sitter och lyssnar på ultemathule.
Och bara LÄÄÄNKTAR tills sommaren ! :D
Är på ganska bra humör just nu oxå..
Får hoppas att det håller i sig.. det går i vågor som sagt..
Snart sommar lov oxå :D
LÄÄNKTAR!
Jaa? de va väl typ allt jag kunde skriva just nu...
Jag vill bara känna mig lycklig som alla andra...
Tankar och känslor snurrar jämt och ständigt..
Och det gör mig förvirrad...
Det gör mig osäker och rädd...
Rädd för att mina planer och förhoppningar
inte kommer gå i uppfyllelse...
Att jag till sist kommer sitta för mig själv,
I ett mörker av besvikelse och tårar...
Jag vill bara vara som dom flesta... LYCKLIG!
Jag vill inte känna mig ensam längre...
Man känner sig liksom mindre värd på någe sätt..
Och man bara söker efter trygghet..
Och allt blir baar fel..
Och man börjar känna sig utnytjad av alla...
Även om felet va ens eget..
Men man fortsätter bara söka..
För då är man ju redan så liten och vek..
Och behöver den där tryggheten..
Tills man tillsist, nån gång...
Märker att det man gjorde, det man sökte.
Bara fick en mer sårbar..
Att den närmsta kärlek och tryggheten
Egenligen är närmre än man trodde..
Man tappar hoppet om sökandet efter ett tag...
Man lever ensam liksom..
För att man känner sig så FÖRNEDRAD av alla killar man tyckte utnytjade en..
Och svårare blir det att tro på det äkta, det äkta man egentligen leta efter...
Och när man väl känner sig "kär" så vet man inte hur man ska hantera känslan..
Man vet inte hur personen känner fören själv..
Man blir osäker, och mycket blyg...
Man är samtidigt rädd för att det ska sluta som alla andra gånger..
Man vågar inte liksom uttrycka sig själv på samma sätt längre..
Man är lite vaksam av sig, för man tror ju fortfarande att alla killar är samma svin!
man måste försöka ställa om den tänkan.. Tänka posetivt...
Alla är ju inte svin, även om det finns många ut av dom...
Och jag börjar tveka mer och mer...
Tappa hoppet mer och mer..
Jag vågar inte längre.. Jag vågar inte tro...
Tro på det som sårat mig så många gånger förr..
Och varje gång jag är intresserad av någon.. eller visar intresse..
Så blir jag lite små nere... Tills känslan gått bort efter ett tag..
Och sedan kommer tillbaka.. Jag är nog för rädd att tro för mycket..
Och när jag vill tro.. eller börja tro på det mycket...
Så blir jag nere när lilla minsta tecken tyder på någe annat..
Jag blir osäker i mig själv.. Jag vet ju inte längre hur jag ska vara eller beète mig...
Jag försöker vara mig själv.. Men alla gånger går det inte...
Känslorna tar liksom över min kropp och själv..
Och det enda jag kan göra.. Det är att fortsätta vänta...
Tankar och själ...
( Tankar, känslor, funderingar, och bara drömmar! ) Mamma åkte till Malta idag...
Kan ju börja med att skriva
Att... Mamma åkte till malta idag...
Så kommer vara hemma själv i 2 veckor nu..
ENSAMT! :(
Och sen har den där kärringen,lämna mitt mobil nummer till hennes kamelryttare!
För att han kanske skulle sova här på måndag... Är hon dum eller?
Sist låste jag ut han förfan! Så Jag kommer fan inte svara när han ringer..
Och om jag svarar kommer jag komma med en liten vit lögn XD
Kommer fan inte vara själv med de där ÄCKLET! Jävla pervo den där snubben!
Över till något annat nu...
Jag känner mig bekväm, men ändå veldigt osäker...
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra eller beète mig i vissa tillfällen...
Jag vill bara vara mig själv, vilket jag är.. Men jag har förendrats...
Jag märker det på hur jag är.. hur mina tankar och känslor har förendrats..
Men har jag förendrats till det bra eller de sämre?
För mig kanske de är bra? När jag inte längre tänker som förut..
Jag har blivit mer förnuftig, börja se saker med andra ögon..
Och jag har börja tröttna på saker som fått mig tänka om..
Kanske är de därför jag lever i min ensamhet med min saknad?
Min saknad till det bättre, min saknad till det som gör mig starkare?
Min saknad om att nån ska tycka om mig... Tycka om mig för den jag är.
Och inte för den jag kanske borde vara?
Min besvikelse innom mig har gjort en stor del oxå..
Den har fåt mig att se saker anolunda, fått mig att snart göra saker..
Saker jag inte skulle göra annars.. För att jag är för rädd för att såra folk..
Men sanningen måste fram nån gång, hur tung den en är..
Man kan inte bara sitta och titta på, sitta och ta skit...
Och folk tror att de ska va så? Att de är så man ska behandla en..
Jag har tröttna på de.. Det har fått mig att vara någon jag inte är..
Jag vill bara skrika ut all min ilska.. och bara försvinna in i drömmen!
Drömmen där jag kan finna kärlek och lycka...
Där jag kan känna mig fri, men ändå älskad!
Där jag kan flyga på mina rosa moln och bara vara så lycklig!
Lycklig med dig.. Vem nu dig kommer bli?
Och kommer de bli snart? Jag hoppas det..
För jag orkar snart inte mer..
Lovisa Matilda G Wiman
Jag skriver en massa inödigt skit... Och detta är anledningen!
Men det är mitt sätt att ränsa tankarna och gå vidare!
Jag skriver inte för att jag tycker synd om mig själv.
Jag skriver för att jag själv ska kunna se helheten i det hela.
Och kunna förstå mig på allt bättre, kunna bearbeta saker och ting.
Jag gör det för min egna skull, inte för alla andras...
Jag är inte självisk, jag bara tänker lite på mig själv.
jag behöver oxå ränska tankarna ibland precis som alla andra.
Bara att jag kanske gör de lite oftare med mitt skrivande.
Men det är för att det händer saker gång på gång.
Och varje gång river det upp gammla ärr, blödande sår!
Och allt detta handlar nästan bara om besvikelse, blod skratt och tårar.
Jag skriver på ett sätt som jag förstår helheten,
inte för att alla andra ska ha som en hobby att bara klandra ner på mig!
Alla vi människor är unika på våra egna sätt.
Och det finns ingen som kan vara den perfekta, vi alla har bristor.
Och vi alla får sota för våra egna misstag.
Det är mänskligt att vi alla gör misstag...
Men klandra ner på andra, det kan knappas vara en hobby?
Tänk på dig själv innan du klagar på andra!
Men som det gammla ords språket säger (genom sig själv känner man andra)
vet inte vad jag ska skriva mer, blir bara så irreterad och besviken på saker och ting!
Folk kan väl ta tag i sina egna problem, istället för att klandra ner på andra...
Allt börjar på vågorna igen... Känslan är att vara olyckligt kär...
Jag känner mig olycklig i vissa stunder.
Medans andra stunder känns helt underbara.
Precis som i en dröm ungefär...
Det är nästan som att vara olyckligt kär.
När man väl är med personen är alls så underbart,
man svävar liksom på rosa moln.
Och när allt verkar luta åt det negativa...
Ja då bara liksom rasar allt, man blir liksom liten...
Så liten att man vet inte längre hur man känner för allting.
men ändå så liksom vet man, bara att man blir så osäker på allt.
jag vet inte hur jag ska förklara, varken här eller för honom...
Kanske är de förtidigt att säga något? Eller så kanske det hinner bli försent?
Jag vill liksom inte förstöra något av det vi har nu...
Jag vill bara hoppas på att det blir mer, sen berätta!
Men allt bara rasar när just JAG hoppas och hoppas...
När jag PRECIS vågat uppna mig igen..
Och denna gång känner jag mig mer berädd än alla andra gånger.
Så jag får bara fortsätta be till den guden jag aldrig trodde på..
Den guden jag alltid förneka... Har jag inte bett om hjälp eller styrka innan...
Så gör jag det nu, jag vet att jag måste våga själv!
Men det är modet jag just behöver, och det har jag inte just nu, för jag är så fruktansvärt rädd!
Rädd för att bli sårad igen, rädd för det som en gång krossa mig till smågrus!
Så det enda jag ber om, de är lyckan jag är värd att få känna igen..
Och den lyckan vill jag dela med den som jag vågat tro på igen...
Den som jag har vågat uppna mig för igen, även om jag inte berätta något till honom.
Jag kan inte göra mer än att fortsätta hoppas, hoppas på något som kanske aldrig kommer blir min verklighet....
Lovisa Matilda G Wiman
Känslan med fjärilar i magen... ( i skolan )
Ska man forstätta att hoppas?
Fast allt skiter sig?
Ska man fortsätta tro på det som engång förstörde en?
Ska man våga hoppas igen?
Och kommer jag någonsin att uppleva känslan igen?
Jag tror jag börja känna den där känslan som man får fjärlilar i magen av...
Men jag vågar inte hoppas för mycket. För varje gång jag hoppas, så bara rasar allt!
Så jag ber till den gud som jag aldrig lita på. jag vill bara känna lycka, och få uppleva känslan med fjärilar i magen. jag har kämpa till räckligt för att få den känalsn tillbaka. Och jag har försökt uppna mig på nytt om och om igen. Men de va under den tiden allt va som struligast kanske. Men nu när jag nästan gett upp hoppet, så kommer den där känslan tillbaka. Den där känslan att bli kär. men jag vågar inte hoppas på för mycket.
jag är för rädd för att bli sårad igen. Och rädd för att de ska verka så bra, och man får förhoppningar.
Som sedan visar sig vara falska förhoppning. jag orkar inte se mig nera och vek av den känslan igen.
Just därföa ber jag till den gud jag aldrig lita på, att denna gången är den ekta gången.
jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. eftersom ideèr, funderingar och känslot kommer upp på kvällarna när jag går och lägger mig. det är inte för en då jag kan tänka ifred. Och detta skrivande som jag skriver just nu... det är väl mer tidsfördriv. Kanske inte.. Men jag är HELT tom i huvet! Jag kan bara tänka på en person just nu.
Och det är DIG! På kvällen innan jag somnar tänker jag på dig, på morgonen när jag vakna tänker jag på dig.
Och vart kommer detta leta till? Leder det till som allt annat, så blir det besvikelse tomma ord och tårar...
Jag bara böna och be, skratta och le, hoppas och tro, att allt detta leder till något stort!
Sen kväll.. Är de då man är kär?
Sen kväll... Och imorgon smäller det.
Eller aah, för mig smäller det, eftersom vi firar mig imorgon :D
Fyller egentligen på söndag :)
Och jag hoppas att dagen/kvällen blir lyckad imorgon ;D
Får hoppas på det bästa, och sen blir det ju vad man gör de till får man tänka på.
Så om de blir lite eller mycket folk kvittar :D
Jag börjar undra om det är när man tänker på personen nästan ständigt.
Och saknar personen fast man inte behöver.. Och när man blir glad i han närvaror.
Och bara känner att det är rätt, det är han jag vill ha, är de då man är kär?
Eller lurar bara kroppen en, bara för att man saknar känslan?
Eller är det faktiskt på riktigt? Det enda jag är rädd för nu, det är att de inte kommer bli som mitt hjärta vill...
Jag är rädd för att likson uppna de egentligen, men den här gången verka de ha gjort det av sig själv.
Och det känns bara SÅ rätt! Men känner han som jag då? Kommer våra hjärna föras samman?
Eller kommer jag få det krossat igen? Och bara känna besvikelse?
Jag vill inte heller vara för på, men jag vill att han liksom ska märka att de är något iaf...
Men hur ska jag göra de? Han kanske bara tar de som en kopis sak?
jag får försöka göra det bästa av situastionen :) Och försöka tänka posetivt!
Lovisa Matilda G Wiman
Skolan, skottlands besök...
Igår hade vi besök i skolan av 4 elever och 3 lärare ifrån skottland.
Och självklart så kunde dom inte svenska.. Så alla va tvungna att parata enegelska med dom...
Själv så prata jag inte så mycket med dom.. jag och min engelska, haha, den går inte ihop..
Försk kom dom hit på morgonen och vi fika lite. sedan åkte vi till stens choklad som inte va öppet just då. TYPISKT! Så vi for till sunbyholm till sigurtrisningen (stava) skit trisk för oss, men kansek lite mer roligt för dom.
Sedan åkte vi till själva hammnen i sundbyholm och hade picknik. det va väl ganska så trevligt.
Sedan så åkte vi tillbaka till stens choklad, och alla fick 10kr att köpa någe för.
Och där sluta väl dagen. Och på mondag igen så kommer dom hit.
Och då ska vi bjuda dom på mat och ha trevligt. Så vi börjar skolan 4 på dagen och slutar runt 8 på kvällen.
Skönt skönt, men ganska trist.. Jaja inte klaga så mycket nu.
Onödigt skrivande. men de är iaf tidsfördriv. Nej nu ska ajg väl plugga vidare. hara GÖTT!
Skolan (onödigt babbel) Alla bara snackar pekar och skrattar.
Orkar inte jobba så jag fördriver tiden här på bloggen.
Även om jag inte har någe att skriva om...
De är helt tom i huvet tills lördag..
vet inte alls vilka jags ak bjuda... SÅ TRIST!
har bara hunni bjuda typ 4-5 st :o
10 till måsta jag hinna bjuda. MEN VILKA?!!
Får nog försöka tänka ut de inna de blir försent..
Göra en lista eller nått...
Jaja, får typ hoppas på att de blir lyckat iaf :D
Vill bara sluta skolan NU NU NU!
Börjar få så SVIN ont i magen :(
Stackars mig ! aja aja vad de gör ont..
Och vad kan jag göra åt saken?
INGENTING! Bara stå ut... Stackars mig och min mage :(
40 minuter kvar tills jag slutar! HUR SKA JAG KLARA MIG??!
AAAJ! nej nej nej.. nu får jag komma på någe skojigare att att kanske skriva om :p HAHA!
men vadå?
Hm? Jaa.. En ny dag, men nya möjligheter.
men jag börjar bara tröttna.
Alla bara snackar pekar och skrattar.
Varför inte skaffa sig ett liv?
Istället för att gå runt och snacka om andra?
Vart man än är, så snackar folk om en massa..
Och de är inte ens alla gånger folket känner personen...
Så patetiskt! Men men... det är väl dom som sanckar som folk kommer sancka om sen .
Hämden är ljuv som man brukar säga..
men egentligen så behöver man inte bry sig...
men man blir ju bara så jäklans förbannad!
Liksom alltid är de nått :s jäjä...
Det är ju vad Eskilstuna är känd för.. en massa babbel och skit...
Vi lär nog aldrig växa ifrån det heller..
Välkommen till Eskilstuna, det du inte vet om dig själv, vet andra!
Fyller snart.. inget att skriva om. Så funderingar. Eller nått?
Skriver ju av mig ganska mycket i skolan..
Så nu har jag knappt någe att skriva här på bloggen ...
Men ändå så känner jag för att skriva..
Texten liksom bara flöder fram, på ett onödigt sätt.
På söndag iaf så fyller jag år. 17 världens uslaste ålder :s
Man är för gammal för att åka moppe, och för ung för att gå på krogen.
Men det är väl bara att stå ut...
Och på lördag blir det iaf en liten födelsedags fest :)
Med mig och vänner :) Men objudna gäster får inte komma.
Mammas årder, haha! Men de blir iaf ett par stycken,
Och jag hoppas på att de kommer bli SKOJIGT!
Har stora förväntingar, men som alltid brukar de inte bli som man tänkt sig.
Men hoppas iaf på en bra kväll :) Utan bråk och en massa tjafs mellan folk :)
har väl inte så mycket annat att skriva just nu..
Bjuder på en bild, men massa dikter jag fått av Kenzie. Dock kanske inte texten syns
Kärlek & Respekt!
Kan ju börja med att säga att jag blev faster idag :)
min bror fick en son 10:50 1 maj 8 dagar inna jag fyller HAHA! :)
Kärlek & Respekt !
Det är en viktig grej i det hela..
Man kan inte bara ge och ge, medans andra bara tar och tar...
Man får visa tacksamhet och respekt, visa att man bryr sig.
Och kärleken är väl mer som en viktig pungt i de hela.
Jag börja trötta på sånt folk man har offra mycket för,
Verkligen brytt sig om, och ställt upp när det behöft!
Och själv ska man bara sitta och ta emot skit,
folken ska bara sitta och typ klandra en...
Jag börja bli trött på såna kallade "vänner"
Som inte visar NÅNTING tillbaka.
Jag har det redan surt som det är,
och har redan vart med om tillräckligt.
Så vad ska jag ha "vänner" till som bara sitter och kastar skit och klandrar en?
man har måna kompisar men få vänner.
Frivillig ensamhet är frihet, och den börjar jag känna mer och mer nu.
Nu när dom så kallade "vännerna" bara klandrar en och bara snackar....
Vad fan ska jag ha sånt folk till i mitt liv?
Dom får mig ju bara att må dåligt, och så klagar dom själva på att dom mår så dåligt.
Tänk efter vilka som har ställt upp för er, och bry er mer om dom!
Och sitt inte och släng en massa skit, de är då ni förlorar en massa....
Det finns väl ingen som kan vara perfekt, alla har vi våra bristor.
Men falskhet och ett hugg i ryggen, är för vanligt för att vara sant bland "vänner"
Orkar inte lägga mer energi på de detta... Blir bara så trött på sånt folk
som bara hugger en i ryggen, när man vart där i vått och tårtt, och ställt upp
så mycket man kan.. Visa lite tacksamhet och respekt för i helvete!
Inte så undra på att folk förvandlas till monster, när det är sånt folk som ni
som gör oss till ett monster. Man har tåla mod, men inte hur mycket som helst!
