Bjuder på en dikt ist...
Det är som vanligt, jag vet egentligen inte vad jag ska skriva...
Huvudet arbetar för fullt där uppe, och jag fattar ingnting...
Inte just nu iaf.. så mycket mysko så mycket oväntat...
Och så mycket som kan förvirra en, en fråga, många svar... Men inget all lita på..
Lögner både ifrån höger och vänster, varför lysna? Varför bry sig?
Vad fan vi lever i nuet, vi lever livet, vi lever många i det förflutna...
Ja jag ställer mig samma fråga precis som du: vad babblar jag?
Men de stämmer om jag skulle utväckla det hela... Vem finns det att lita på?
När exakt ALLA vänder ryggen emot en?
- "Jag skulle aldrig kunna göra så mot dig, det vet du!"
BULL SHIT!
Ni bryr er inte.. Men för mig gör det ont "/
Ni trampar rätt egenom mig..
Och ni undrar varför jag inte litar på folk?
Nej fan jag skiter i det här och bjuder på en av mina dikter :)
Länge sen en sådan kom upp på denna bloggen som jag egentligen skaffa för att BARA skriva dikter i ...
Kärlek?
För komplicerat.
Så omtyckt, men ändå så hatat!
Så förnedrande och smärt fullt.
Så otårligt, vänte fullt...
Inväcklade tankar som igen förstår.. inte ens jag...
Vet väl egentligen inte vad jag ska skriva..
Tankarna snurrar ju en del.. och andra saker saknar man..
Det är som en plåga man bär innom sig, man vill ju så gärna..
Men vart kommer man nånstans?
Man tänker, saknar och önskar.. men vågar inte ta de där första steget..
Man är helt klart för rädd, rädd för att bli sårad...
Jag stänger allt utom mig, gömmer mig i min egna "fantasi"
Drömmer mig bort gång på gång.. För att inte finna någon sorg...
Jag lever i en värklighet, där jag inte vill vara..
Där allt är så hårt, där alla har förutfattade meningar..
Dömmer folk över hur dom ser ut och är? Dömmer dom av rykten?
Allt är bara så FEL, när våra färäldrars, föräldrar va små gick allt långsamt..
Då såg man knappt en bil.. Nu strässar alla, de finns bilar i miljoner..
Allt går bara så snabbt, allt blir bara så fel..
Jag vet inte hur jag ska förklara mig, hur jag tänker eller vem jag knappt är längre..
Jag förvandlas som alla andra i denna värld, i detta samhälle!
De är SJUKT att det ska gå så långt..
Vad babblar jag om egenltigen? Hahaha..
Inre tankar som är så inväcklade att ingen annan förstår, inte ens jag...
Den som inte ger upp, har inget förlorat!
Alla har vi krossa hjärtan, och förfört vilsna själar till nått vi sedan ångrar att vi gjorde.
Alla har vi fått ett krossat hjärta, och räddare blir vi för att bli sårad eller att såra.
Och varje gång gör att man får kämpa mer och mer..
Det är som en stege man klättrar upp för som sedan tippar och där på backen ligger man igen.
Lika ensam och förnedrad av verkligheten, den sårbarhet som speglar sig i oss alla.
Alla har vi vårt egna sätt att ta itu med problemen, mitt är att skriva.
Förr va det mängder med alkohol och galna saker som speglade sig i min vardag.
Jag drack 6-7 dagar i veckan va jag inte full va jag bakis. Och de livet vill jag inte gå tillbaka till.
jag är värd så mycket bättre, och de insåg jag inte för en de nästan va försent...
Nu idag är jag en ganska posetiv person som försöker vara glad i alla tillfällen, och min enda tanke är: "det som händer det händer, det är bara att acceptera" för det är ändå inget man kan ändra på, de är redan försent!
För varför gå runt och grubbla på saker som är menigslöst?
Man varken vinner något på det eller får något för det.. de enda man får är sorg och smärta.
Ett lidande av sig själv och en förnekelse för att man inte vågar se saken som den är..
Jag vet egentligen inte vad jag sak skriva.. mina tankar är många och jag vet att de finns många som jag..
Många som bär på en oerhört plågsam smärta som man gömmer med de där lilla leèndet...
Många som är tankefyllda och vilsna, man vet inte alls vad man ska göra egentligen.
Men det är bara att kämpa på, ge aldrig upp! Du förlorar inget så länge du kämpar!
de kan va svårt, men man måste kunna va bestämd! Vilja de man går in för!
Oftast skiter de sig oavsätt, men ge inte upp för nån skit sak!
Låt ingen trampa på din själ! Du är stark som du är!
Har du kommit så långt att bara orka, så klarar du resten av biten oxå!
den kan va tung att gå egenom, men tänk såhär.. Du får iaf något tillbaka för det.
Ett bättre liv med mycket glädje, man måste våga för att vinna något!
Man begär ingenting, men man vill ha ALLT! Kämpa för det då!
De finns en liten finn-jävel i oss alla en riktigt jävlare mamma!
Ta fram den sidan och visa vem du egentligen är! Låt inte folk leka med dig...
Låt dom vara dom och låt dig själv vara du!
Den som inte ger upp, har inget förlorat!
I see right through you...
Min känsla, just precis då...
Jag brukar inte skriva om familj/vänner här..
Utan bara om mina indre takar/känslor ungefär..
Men detta är som en indre känsla/tanke jag har..
Eftersom det gör mig till en annan människa emellan åt :/
En människa med ett enormt HAT, sårbarhet och dålig självkänsla..
Saken är den att när jag tjafsar/bråkar med nån av mina bröder.
Får jag alltid höra hur värdelös jag egentligen är..?
Att jag är bortskämd och inte kan ta mina problem i egna händer?
Att jag aldrig åkt på styk att jag är dryg och vet inte allt mellan himel och jord...
Och alltid har min pappa ett finger med i spelet.. :/
Okej jag kan erkänna, jag kan va dryg ibland, men de är ett av många sätt jag försvarar mig på.
Och jag är oftast inte dryg medvetet om inte personen i frågan är dryg mot mig..
Jag kanske är bortskämd? Eftersom resten av mina syskon bara har åkt på stryk när dom va små..
När dom va uppkäftiga och kom hem sent, men jag lever inte ert liv!
Ni känner iaf personen som slog er, de gör inte jag! Och har aldrig gjort!
Ni skydda mig ifrån att inte få träffa han, alltså min pappa..
Och trods att ni åkt på stryk för att ha vart uppkäftiga, så har ni fanemej inte lärt er nått!
Ni är precis lika värdelösa som ni påstår att jag är..
För ni gör inte annat än klanka ner på andra säger ur värdelösa dom är..
Vad deras problem är och vad dom kan och inte kan?
Men vad fan kan ni då?! Ni kan inte stå för hur ni själva är!
Ni är precis som pappa! Gapar och skriker, klankar ner på andra slår sönder saker, snart är väl bara tidsfrågan när ni börjar misshandla era tjejer.. eller slå sånna människor ni älskar inerst inne..
Nu kanske jag är allt för dum, men fattar ni inte hur kass man känner sig när sin egen familj bara på pekar hur dålig man är? Hur jävla kass och värdelös man är?
Ni vet inte ett skit om mitt liv egentligen, ni vet bara de morsan springer runt och skvallrar om..
Och hur mycket sanningen finns de i det? Ni kanske skulle ta och uppleva min verklighet så kommer ni fatta att jag inte har det så JÄVLA lätt som ni påstår att jag skulle ha!
Blir bara så trött på att alltid få höra en massa skit, och allt ni säger kommer ifrån pappas käft men ni tycker likadant? Varför kan inte han säga som han tycker då? Måste han skicka sina "kompanjoner" för att våga?
Jag har ALDRIG älska min pappa och lär aldrig göra det heller.. den enda som alltid har betyt något för mig de är min syster och allt som tillhör henne! Hon har alltid funnis där och stötta mig funnis där och hjälpt mig att våga!
Skit samma dehär, de är nått som aldrig kommer bättras, men de va något jag va tvungen att skriva om..
Eftersom de tynger mig rätt mycket att alltid få höra jämt och ständigt...
Och gårdagen 6/11 fick man höra samma visa igen..
Dock börja bråket mellan mig och min bror ganska fjantigt..
Men varför ska han vara så DRYG då? Börja kalla mina kompisar för saker?
Och sedan inte visa någon respekt?
Blev så förbannad så jag slog och sparka han faktiskt..
Dock inte så hårt, han är ju ändå min bror.. Och blod är tjockare än vatten.
Och så skrek jag väl en hel del.. men han va inte mycket bättre själv..
Han skrek mins lika mycket och slängde bara en massa skit..
Spåtta och slog sönder mina saker...
Dock va han full men det är ingen ursäkt till varför han beètede sig som han gjorde..
jag är inte perfekt, men de är inte du heller!
De enda du kan andvända är din glappande käfft som går i hundraåttio om hur dåliga alla är..
