trogblondie

Vet att jag typ inte har några läsare... Eller typ inga alls x)

Men ändå skriver jag som om andra skulle läsa detta, fast de sen bara är jag som kollar.

Då jag kan tycka ibland att de är roligt och se vad man skrivit. Se hur man mått, vad och hur man känt.

Hur man tänkt och vad man tycker osv osv... Och se skillnaden på då och nu.

Aja, ska jag skriva om då? Detta lär bli de sista inlägget på väldigt länge sen om jag känner mig själv.

Låter nog bara fingrarna flöda över tajenterna så får vi se! 

 

Som sagt har mycket hänt och mycket som förändrats. Eller ja, de är väl egentligen bara jag som förändrats.

Allt är väl som de alltid vart annars, bara att jag själv tagit insiativet med egen vilja att vilja förändras!

Tog tag i mig själv, och öppna kanske upp ögonen lite mer än vad jag gjort förr... Då jag skitit i de.

Jag utstrålar på ett annat sett nu än då, man ser och nästan märker att jag mår bättre och har viljan att förändra!

Och att jag är en bit på vägen, men resan är lång... Men de jag hittills har åstakommit på så kort tid! 

Är jag glad över, och nästan lite små stolt... Får inte bli för stålt bara, så man luras att man kan stå emot frästelserna men inte kan de. Man blir för mallig, bara för att man kommit så "långt" tycker och borde/kan stå emot... Kanske kan du, kanske inte... Mycket handlar om vilja att vilja göra de man gör!

Så många gånger jag sagt att jag ska sluta eller lugna ner mig...

Men så kommer fredag, eller en spännande lill-lördag eller liknande. Så är man där igen...

Eftersom man inte har nått annat att göra, och alla andra ska ju festa...

Men jag verkar ha kommit till min gräns där jag har viljan med mig för att bättra mig!

Jag vill inte festa och må skit dagen/dagarna efter, göra bort mig eller liknande...

Så nu på de senaste har jag bara druckit nån cider/grogg, sen har de vart bra för mig!

Medans alla andra kan supa vidare och jag har i prencip lika roligt nykter som full...

Har även lugna ner mig i settet att vara... Jag tog mycket plats och uppmärksamhet och hamna ofta/oftast i centrum utan att jag själv tänker på det.. Jag va full av energi och va över allt, högt som lågt...

Folk börja tycka jag/det va jobbigt till sist, vilket jag va medveten om, men sket i de... Jag va jag!

Vissa gilla mig andra inte... Är så pass att folk frågar mig vad som hänt? Om jag blivit sjuk eller nått?

Med tackt att jag vill göra en förändring, hitta mig och utväcklas som människa och person... 

Så rev jag den fasaden med den "jobbiga" matilda, och börja känna av/in saker och ting...

Jajaj... Hur som helst så har jag som person gjort mycket framsteg och förändrats...

Vilket många märkt och lagt märket till, och de uppskattar jag, roligt att folk märker nått och jag får en liten "bekreftelse" att jag är en god bit på vägen, och ger mig motivastion att fortsätta, TACK!

 

Fundera på att dra nån/några rader om förhållandet jag har... De första riktiga seriösa på lite över 4år...

Känslan? ... Hm, inte alls som man förr, liksom inga fjärilar i magen... De har jag faktiskt inte haft sen jag va 14-15 kanske,,, Nu är de liksom mer som att... Man bara vet de. Känner saknad och längtan efter personen, mår bra utav att va med han och trivs med tillvaron, man liksom bara vet att man tycker om personen!

Vi har snart vart tillsammans 3 månader wooho! Känns längre, eftersom vi träffads sen förra året och egentligen betet oss lite som ett "par" men ändå inte... Vi va väl mer eller mindre ett "par" innan de blev officielt liksom.

Meningen va väl kanske egentligen inte att vi skulle bli kära... Men de liksom bara blev?

Vi trivs tillsammans och är så lika varandra men ändå så olika.. Båda Oxar förstods! Skiljer 6 dagar.

Alltså 6 dagar mellan våra födelsedagar. Sen är ju min kärlek rätt mycket äldre än mig...

Vilket verkar beröra och störa andra förutom vi och dom närmaste.

Klart man får vänta sig andras fördommar och se blickarna de ger, och inte bry sig om snacket.

Huvudsaken har hela tiden vart 1. Att vi är glada och trivs med varandra. 2. Att de närmaste tagit de bra, accepterat de osv. Och de har dom, ingen har gjort en big deal av de. Men visst förstår jag att andra tycker nått annat, men de står för dom, de är deras huvudvärk! ;) Nyfikna på ålders skillnaden?!

Trodde väl de, men han är ca 20år äldre än mig... Lite paffa?

VET han skulle kunna va min pappa... Och tidigare har jag liksom avstått folk som är så pass mycket äldre..

Mycket just för att de va dom som va såna där "kåta äckel gubbar" på nätet man stötte på och alla va precis likna dana typ... Men Inte "R" ! Han va något alldeles speciellt... Kanske kände jag igen mig själv i honom?

Men iaf... Börja med att vi bara börja snacka, sen fortsatt pratet lääänge... I början hade vi inte ens bytt nummer... Men eftersom han nästan alltid va ute på helger och jag med sågs vi ute och hamna på samma efter fest, och sådär va de 2-3 helger innan vi bytte nummer... Sedan hördes vi bara nångång i veckan för att checka vad som hände till helgen... sen blev de bara att vi sågs helger... senare blev de nångång på vardagarna sen sov hela tiden, sen blev vi officelt ihop.. Sen va de väl lite annat på vägen... Men de är en annan berättelse... Jaha, detta blev oxå MYCKET längre än vad jag hade tänkt...

Behövde nog skriva av mig lite! :)

 

Oj finns mer jag skulle kunna skriva om... Eller nja mer berätta kanske sen känna av och kanske få ur mig nått.

Letas för fult efter en praktik plats, så man kommer igång att göra nått... Suger att jobba gratis, men kan inte heller bara sitta hemma eller fördriva tid på andra onödiga vis... Så får väl se här hur de blir och kommer funka.

Har ju alltid hata praktik, och eftersom jag hade de struligt i skolan under en längre tid vägra jag ha praktik när jag hade möjligheten... Mycket berodde på socialfobin jag har... jaja

 

Sista grejen jag kommer på/ihåg av allt som hänt på senaste tiden...

 

Har ju förlora två gamla vänner på mindre än 6 månader...

De sista personerna man skulle kunna tänka sig göra en sån sak..

En utav dom hade jag bara prata med nån vecka innan max 1 månad.

Och då va allt så bra, han hade styrt till sitt liv och va stolt över sig själv!

Hamna han snett igen? Och tappa allt hopp om sig själv?

Orka han bara inte mer? Eller hade han bestämt sig och haft tankarna en längre tid?

Så många frågor, som aldrig kommer bli besvarande endast han vet!

Men jag frågar och undrar fortfarande varför? Allt kom som en chock liksom,..

Först en gamal vän med många minnen och mycket skratt, en glad och rolig person!

Som spred glädje utan att egentligen göra nått...

Och sen "D" som man hängde mycket med en tid, och delar många knasiga minnen hahaha!

Du va något utöver de vanliga, liksom bara dig själv och kunde prata om allt från vädret till hur stor kuk du hade... Settet ni lämna oss på... Är en rätt tung känsla att veta och bära på...

Man liksom tänker och undrar om de inte fanns nått man skulle kunna göra...

Eller att man kanske skulle märka av nått vad som helst liksom! ...

Jag känner iaf så fast jag inte hade träffa nån utav er på väldigt länge... 

Ta hand om varandra... Äntligen "D" får du träffa mamma, ni finns i mina tankar, vila i största frid!

Vi ses en vacket dag, men inte än på ett tag... Föralltid saknade, aldrig glömnda!

 

 

 

Efter en lång lång lång tid skriver jag för första gången i bloggen....

Känns konstigt, har ju egentligen inget att skriva om fast de finns MASSOR!

Först ska jag kanske börja med och säga att bara för detta inlägg,

betyder de INTE att jag tar upp bloggen igen!

Mitt sett i alla år har ju vart skrivandet (dikter, tankar, känslor, funderingar osv.) eftersom jag aldrig prata med någon, då jag inte hade nån tillit för nån, och alla måste ju få ur sig de där inne, mitt sett blev skrivandet.

Skrivit sen jag va ca 6år men nu de senaste 2 åren har de glidit ifrån mig... Varför vet jag inte, kanske har jag inget behov utav det? Eftersom MYCKET och MÅNGA saker är och har blivit bättre! De har hänt rätt mycket när jag tänker till och kollar bakåt i tiden hur de har vart! 

 

 

^^ Och de märker även mina närmaste och även folk utefrån att jag förändrats osv.

Börjar känna av förändringen själv oxå, känns skönt och jävligt bra!

Och att andra ser och märker av att jag förändrats, får mig glad!

Bekreftelse att jag faktiskt börjar komma nånstans...

 

Går på ett "speciellt" möte engång i veckan (av egen vilja och insiativ)

Då jag tidigare hade alkohol problem, och själv ville göra nått åt de!

Samt hitta mig själv och få stabilitet inomborts, och jag lär mig bara mer och mer.

Ser vissa saker på ett annat sett, tar in, tänker om osv.

 

De första "tanten" fråga mig va vad jag ville få ut av mina möten?

Jag visste ju knappt själv varför jag va där...

Men jag svara "veta vem är jag" 

Alltså vem är jag mer än Matilda... 

 

 

Efter några samtal säger "tanten" du känner dig själv väldigt bra, (vilket jag själv vet om)

Jag har ju svar på alla frågor och vet vilka vägar/möjligheter eller förändringar jag har och vad som behövs göras osv osv.. Men så liksom tar de stopp... Jag kommer inte längre än så!

 

Och där kommer just de där in "vem är jag?" 

 

Efter dessa alla samtal har jag lärt mig saker om mig själv, fått vissa saker svart på vitt...

Och även öppna ögonen för vissa sanningar... 

 

Känns skönt att jag nu vet hur vissa saker funkar, och att nån ser dom sakerna jag inte ser...

 

 

Hänger ni med? ....

Alltså jag ska hela tiden tillfredställa alla andra så dom blir nöjda...

Sätter liksom aldrig mig själv i första hand...

 

Som en vän till mig sa för inte allt för länge sen...

 

Fick mig att tänka... Och så kanske de är..? Eller de är så de är!

Så många gånger jag gjort vänner nöjda, men själv veta om vilka konsekvenser jag skulle kunna få...

Och fått tagit vissa smällar... Men ändå ställa upp med medvetnadet vad som kunde vänta..

 

Nog pratat om detta... Inlägget blir visst längre än jag hade trott!

Behövde kanske skriva av mig lite... Va ju trots allt ett bra tag sen sist...

 

Vad kan jag mer berätta? ... Har ju hänt massor! Men sen när man ska komma på de får man hjärnsläpp...

 

Jag sa att jag flytta till eget... Men söker för fullt om en större!

Nämnde att kärleken blommat? Pojken min heter Rickard han är rätt mycket äldre än mig...

Vilket säkert störs av andra och dom som undrar en massa och tycker massa...

Men så länge mina närmaste och hans närmaste tar de bra och accepterar det! 

Sen skiter jag/vi om alla andra... Huvudsaken är att vi trivs med varandra osv.

Hm.. Va de nått mer jag skulle kunna berätta...

 

Mjo... :/

Två gamla vänner till mig har gått bort på mindre än 6 månader :( 

R.I.P Jonis & Dan, ni är nu 2st utav dom vackraste änglarna där uppe som ser ner på oss! <3

För alltid saknade! ... Aldrig glömda! Ni finns i våra tankar, ta hand om varandra! 

 

Jaha sen då? Nått mer...? Njää inte vad jag kommer på...

Men vill ännu fortsätta skriva... Bara låta fingrarna flöda över tajenterna,

låta de komma som de kommer...

 

Men då blir nog detta inlägg rekord långt... 

Slänger kanske ut nått efter detta ist då... Vi får se vi får se!

 

KRAM!

Tills nästa gång... (ska försöka skriva oftare)