Lyckligtvis...
Jag känner mig förvirrad på något sätt.. utpumpad..
Och nånstans innom mig lever min ångest fortfarande kvar..
Jag vet inte vart ifrån den kom denna gången..
Men de lär ju va något som jag ångrar, något jag gjort..
Eller bara för att liksom.. Bara för att jag är jag.. Bara för att så är de jämt..
Det är så jag lever.. Min ångest finns alltid där..
Oavsätt om jag vill de eller inte..
Den bara finns.. den lever bara vidare.. Precis som allt annat..
jag får panik av just den känslan, av just den tanken..
Jag vet inte hur jag ska göra eller hur jag ska bete mig..
Det är precis som om jag gömmer mig för allt.. Gömmer mig för mig själv...
Gör de jag ska göra på dagarna, och sedan kommer jag hem, för att sova bort problemen...
Och när helgen närmar sig, så super jag bort det istället..
Den stora frågan är varför?! Och den kan jag inte svara på..
Det är precis som om jag gömmer mig hela tiden..
Gömmer mig för mig själv.. Jag vågar liksom inte se mitt inre...
Jag vågar inte se mig sårbar.. Jag blir sårad bara av tanken..
Jag va den som inte prata ALLS om de jag kände eller de jag tänkte..
Jag börja sedan öppna mig med mitt skrivande.. kanske inte fullt ut, men en bit på vägen iallafall..
Allt måsta ju ha någon att prata med någon att se upp till.. Och de hade inte jag...
Skrivandet va min endautväg.. visst alla kan läsa de.. men what ever?
Sanningen kommer alltid fram till sist.. och jag skriver ju oftast i "gåtor"
Så alla förstår ju inte.. Men sakta så kunde jag börja prata med folk..
Jag kunde berätta en del men inte allt.. jag börja uppna mig för verkligheten..
Något som jag aldrig gjort förr! Någe som jag ångrar lite idag.. för det va precis som att få en smäll på käften!
Därför är jag inte så "kontaktbar" på bloggen längre...
För varför ska jag försöka uppna mig, när ingen ändå lyssnar och förstår en?
Babbel om allt i skolan.. tankarn snurrar.. skriver utefter mina tankar ploppar upp!
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.. Men tankarna finns där..
Mycket snurrar, och mycket undrar man.. men svaren är för långt bort..
Man har ju fått sig en och annan tankeställare emellan åt..
Men de finns ändå inget att göra åt saken.. Men sen är de ju så att tänker man problem-skapar man problem!
Det är svårare att att leva i det än att försöka förstå..
Man kan inte leva sig in i en annans situastion.. på samma sätt om man inte left i det verkliga..
Det verkliga som speglar sig på alla torg och gator..
Nu kanske jag bara bablar och ni inte fattar nånting..
Men jag skriver som tankarna ploppar upp i mitt huvud..
Nej detta får blir dom sista raderna för idag..
kan inte skriva på samma sätt i skolan som hemma..
Hur? Den enda frågan...
Hur ska man göra?
Hur ska man tolka allt?
Ska man se det som ett bra ting?
Eller ett dåligt ting?
Ska man gå vidare..
Eller fortsätta på det man har påbörjat?
Så många olika signaler...
Så många frågetecken...
Så många funderingar..
Och den enda frågan: Hur kommer allt sluta?
Att man kan känna sig så vilsen varje gång?
Inte veta nånting.. Man bara väntar..
Väntar på att ta smällen igen..
Man vågar inte hoppas förmycket..
Även om man verkligen vill satsa...
Man är för rädd, men tar ändå risken?
Man försöker gång på gång..
Och kvar lämnad blir man med sorg...
Tårar som rinner, och en enda frågan: Varför?
Allt är för stort för att kunna förstå..
För komplicerat för att någonsin kunna fatta..
Känns som jag sutti i denna båten många gånger..
Men vet fortfarande inte hur man ska hantera situastionen...
Det blir som något nytt man aldrig gjort förut..
Eftersom känslan är likadan, bara lite annulunda...
Och de är det där "annulunda" som gör det så svårt..
Gör det så svårt att fatta allt.. att kunna förstå allt.. Att bara kunna vara..
Är det mig han tycker om, eller skalet som skymmer det där inne?
Många frågor utan svar...
Lovisa Matilda G Wiman
Vi lever i en misär, med droger och våld, där kärleken inte spelar någon roll...
Seg, trött och sliten.. allt tar kål på en...
Tankarna, känslorna, osäkerheten!
Finns det nått sätt om hur saker ska vara..
Eller är det bara i drömmar och fantasier?
Exesterar ordet kärlek? Eller kär?
Det är ju fatiskt det som håller livet hos oss människor...
Det är ju det som gör den glödheta tändningen mellan två personer...
det är ett sjukt samhälle vi lever i, ingen tvekan om saken..
men har vi valt att leva såhär? Valt att det ska vara såhär?
Sanningen är.. Det har vi faktsiskt...
Även om det är svårt att förstå, och ta till sig...
men det är ju faktsiskt vi människor som skapa denna värld..
En värld fylld med besvikelse, sorg, våld osv...
Tänk er själva hur det egentligen ser ut!?
Det är helt sjukt! Vi är sjuka med andra ord?
Vissa bättre än andra, men vad fan!
Se er omkring.. vakna upp ur fantasierna...
Våga se verkligheten i ögonen..
Är det så här vi vill må? Är det såhär vi vill att det ska se ut?
Och är det så här det ska vara?
Den frågan kan du bara ställa dig själv?
För världen vilar i våra händer...
Lovisa Matilda G Wiman
Jag vet inte längre... hur är det?
Jag vet inte längre..
Hur känns det?
När vet man?
Allt ska altid vara så komplicerat.. Så inväcklat...
Och allt har sin egna smärta.. men vart går gänsen?
När vet man att det räcker? Och ska man ge upp eller inte?
När kommer min chans? När ska folk sluta leka?
Jag kan ju inte sitta och skriva hela tiden bara för allt fuckar sig JÄMT!
Även om de är mitt sett att komma över saker lite lättare..
Men de känns ändå fel.. det är ju ändå bara jag som läser skiten?
Jag som tänker.. Jag som skriver utöver det jag känner..
jag vet inte alls vad jag ska skriva just nu...
Allt är upp och ner och mitt i röran står jag och fattar ingenting..
Jag chansade bara.. vågade ta risken igen..
Och vad hände? allt blev som det bruka..
Eller det känns så iaf skit samma...
Ha ett rent helvete skit ner er och spy blod!
