trogblondie

Jag har egentligen inte så mycket att skriva....
Allt är i sin vanliga årdning.
Tanke fylld och besviken...
Trött på allt, och kunde skulle jag bara försvinna för ett tag.
Men som sagt man måste kämpa.
Men jag börjar tappa hoppet och tron på den dröm jag hade.
Kommer jag någonsin nå den?
Kommer jag någonsin nå toppen?
Toppen av längtan och uppfyllelse.
Jag kan bara vänta och se...
Tro och hoppas, se vert ödet tar mig.
jag kan ju inte ge upp så enkelt.
men efter en lång tid, i ensamhet och tysnad.
Blir man lite egen av sig, och väntar bara.
Väntar på att det man aldrig tror ska hända ska hända!
Men frågan är om det kommer hända mig?

---

När allt annat är skit, men leèndet är uppe, ska man skratta då?
När allt är fy och blä, ska man se helheten i det hela?
När allt är en enda stor röra, ska man då simma i den, eller ta sig till land?
När alla tankar plågar en, ska man se framot då, och tro på sig själv?
När besvikelsen upprepar sig om och om igen, ska man börja tro på nytt då?
När mörkret tränger sig in, ska man försöka se ljuset då?
När förtroenden sviks, kvar står bara en sak....

Det började som liten. Först fattar man ingenting, man är på ren svenska handikappad.Man kan inte prata, man kan inte gå eller krypa. Man kan inte äta själv, ens inte torka sig själv i arslet! Allt börjar väl ganska enkelt, ända tills man börjar fatta och förstå saker, minnas dom. Och få lära sig leva med det. Här är en kort berättelse om mitt liv och vad jag varit med om.

Det hade redan hållit på ett tag innan jag kom till världen. Pappa drack och höll på med droger, misshandlade mina tre syskon och mamma. Mamma trodde att pappa hade blivit bättre så dom försökte igen och då kom jag till, 8 år efter mitt yngsta syskon.När jag blev två år började jag inse och fatta saker och vissa bilder från den tiden sitter fortfarande kvar i huvudet, hemska saker att se när man är så liten.

Åren gick och saker hände. Jag fick inte träffa pappa längre. Som sex-åring började jag i ettan, i en skola i Flen. Jag trivdes där, hade många kompisar. Men där hände också mycket. Droger, våld och knivdraman. Vi flyttar ännu en gång till Torshälla. Jag började på Gökstensskolan. Det var väl skapligt lugnt bortsett från syskonen som strulade. Och det hände väl saker då med. Vi flyttade från Torshälla till dit vi bor nu.

Jag började ny skola igen. Denna gång Slottsskolan. Fick dock gå om en klass för att min lärare ville att jag skulle ha kompisar i min egen ålder. Själv tror jag nästan att det är skitsnack.
Saker började förändras direkt i Slottsskolan, utanför skolan och inom familjen.
Direkt när jag började Slottsskolan blev jag retad och värre och värre blev det. När jag började sexan började jag få hatbrev hem av en klasskompis. Och där tog det stopp! Jag orkade inte med att gå till skolan. Så mamma och jag bestämde oss för att jag skulle byta skola. Inte förrän då började skolan bry sig om vad som hänt.
Jag började i en skola i Flen, där jag hade gått förut, men jag slutade där efter en vecka, orkade inte pendla. Jag började på Årbyskolan, gick där en dag innan jag blev hotad till döden och blev kallad rasist. Efter det så gick jag inte alls i skolan, förrän i sjuan  när jag började Slottsskolan igen, fast i andra klassen.

I samma veva som skolan krånglade hände mycket annat.Innan allt, fanns det många mörka hemligheter.Jag hamnade kanske i lite dåligt umgänge. Jag smög ut på nätterna, rymde hemifrån, tog min första öl och snodde saker från affären. Till och med inbrott i en villa. Fick också veta säkert att min bror tog droger, något han hade gjort länge. Och pappa var alkoholist.

Efter ett tag började jag sköta mig. Jag mådde dåligt under en lång period. En kompis till mig hittade på en sak om mina bröder. Det blev rättegång. Min ena bror blev släppt i brist på bevis. Min andra bror fick två års fängelse, oskyldigt dömd. Bara för att hennes låtsasmamma påstod att han erkänt för henne.Jag tog så klart på mig skulden. Visste ju att det aldrig hade hänt om jag inte börjat vara med henne igen. Tankarna snurrade dagligen. Jag mådde piss, ingen märkte det. Jag höll allt inom mig, klarade mig själv och så lärde jag mig att vara hemlighetsfull och klara mig själv när allt är skit. Det blir som en vana!

När jag sen började i den andra klassen i Slottsskolan fick jag nya kompisar och konflikterna var som vardag. I åttan gick jag kvar i samma klass. Då började också min barndomskompis Sandra i min klass. Vi började umgås mer med varandra och skolan gick ganska bra.

Senare i åttan träffade jag en kille som jag blev störtförälskad i, Johannes hette han. Vi var tillsammans i över ett år, ”min största och första kärlek”. Han bodde hemma hos mig under en tid innan han flyttade till sin syster i Västerås. Hans mammas kille hade misshandlat honom grovt. Och hans mamma valde killen före sin son. Dock så funkade det inte hos hans syster. Han rymde därifrån och efter många om och men så flyttade han till en fosterfamilj i Sala. Dock så funkade det bara ett tag där, innan han rymde igen. Men denna gången hade han rånat en klädaffär. Han berättade det när han åkte fast. Det blev polisanmält. Han hamnade på ett behandlingshem, där han skulle bli drogfri. Han rymde dock därifrån också. Han blev tagen en vecka efter, häktad i sin frånvaro. Efter det har jag inte hört något ifrån honom. Det är snart ett år sen.

Under den tiden det tog slut mellan Johannes och mig började jag röka mycket hasch. Nästan dagligen under en ganska lång tid. Men nu har jag lagt av med allt och det känns bra. Den enda jag kunde prata med om mina mörkaste hemligheter det var min syster. Hon tänkte sig in i min situation, försökte förstå mig. Hon hjälpte mig att våga saker. Fick mig att tänka om och om och om igen. Det kändes bra att ha någon som försökte sätta sig in i min situation och förstå mig, även om hon inte gjorde det alla gånger. Men hon fanns i alla fall där för mig.det betydde mycket, kändes bra att hon tog sig tid att prata med mig, när jag visste att hon hade mycket annat i tankarna. Och hade det jobbigt själv. Jag uppskattar verkligen allt hon gjort för mig, så mycket som hon ställt upp, både för mig och för mina bröder. Hon är en stark människa. Skulle något hända henne eller hennes underbara barn skulle mitt liv gå under! Trodde aldrig jag skulle våga säga detta igen, men jag älskar henne! Hon och dom små är mitt liv! Utan dom ingen Matilda. Visst mina bröder har också funnits där för mig, men inte på samma sätt. Dom har mer varit den där ”tuffa typen”, så dom har liksom inte varit där på samma sätt som Sandra. Men det dom gjort uppskattar jag också.Dom har mer hjälpt mig när kompisar snackat skit,varit ute efter mig och när killar betett sig som svin! Men på den punkten har också min syster varit till stor hjälp. Jag har alltid varit välkommen ut till henne. Så när jag har mått skit osv har jag bott ute hos henne korta perioder.Jag fick mer tid för mig själv, kunde tänka ifred och bearbeta saker och ting. Och jag började faktiskt må bättre.

Nu för tiden kan det fortfarande hända saker och det blir turbulens. Men det är något man lärt sig leva med. Vänner sviker fortfarande, men jag orkar inte bry mig, men där inne känner man besvikelse, tomma ord och svek.Men jag försöker tänka på annat, gå mina drömmars väg, lita på mig själv, och på det jag vill.När allt kommer omkring så orkar jag inte bry mig och jag mår bra över det. Jag känner hur jag börjar växa till mig, hur jag börjar gå upp i vikt och sättet jag äter. Det måste väl vara ett tecken på att jag börjar må bra och växa till mig, eller? I och för sig, det där går i vågor också.

Sexton år och får leva som vuxen. Vuxen ung, med tomhet, ångest och panik. Social fobi blev något man fick leva med. Beslutsångest och panikångest. Något som jag nästan tror växte fram även om jag haft det ett bra tag. Och svårare blev det att be om hjälp och göra ”normala” saker själv. Som att åka buss själv, gå på stan själv och ibland till och med gå till skolan. Något jag fått sota för, men egentligen är det inte mitt fel, men man tar lätt på sig skulden.

Man kan bara lära sig av sina misstag.
Lära sig leva med dom.
Och gå vidare.

Sen natt, med länktan och tankar...
Sällan jag är vaken så här "sent" nykter...
Men eftersom jag sitter med länktan,
så drömmer jag mig bara bort...
Och samtidigt som tankarna snurrar,
Så försöker jag tänka ljust!
men mörkret smyger sig fram emellan åt.
Det tränger sig liksom in i springorna.
Det är väl bara att tänka posetift,
Och fortsätta kämpa.
Kämpa för det man en gång börja kämpa för!
Man tappar hopp på vägen...
Och allt känns meningslöst.
Men kom ihåg att allt händer av en anledning.

---

Fick jag, och hade jag chansen.
Skulle jag redan gjort det gjorda ogjort.
Alla ångrar sig nångång.
Och de finns ingen som kan vara perfekt.
Alla har vi våra egna bristor.
Och folk finns det till allt.
Och de enda man kan göra,
det är att stå på sig.
För man kan inte vara någon annan.

Lovisa Matilda G Wiman

Har inget att skriva om direket...
Skriver väl just nu för att ha någe att göra (tidsfördriv)
Sitter i skolan just nu :) Har börja blivit frisk men inte riktigt än :(
och tror jag håller på att bli sjuk igen! "suck"
Här för någon natt sen kom jag på värsta saken jag skulle skriva på bloggen.
Orkade inte gå upp och skriva de då, och tänkte att jag kommer nog ihåg de imorgon :)
Vilket jag inte gjorde... Så jag får väl försöka att skriva någe annat... Vad de nu kan bli... ?

---

Allt rullar väl på i sin egna fart...
Och allt går väl i vågor, (som vanligt)
Har känt mig ganska så hängig på sista tiden..
men de kanske kan ha med förskylning att göra?
inte vet jag.. kanske, kanske inte?
Tankar har gått i ett på mig hela tiden...
Och de är mycket jag börjar sakna...
Både det jag aldrig haft och det jag förlorat...
Och saknaden växer väl sig allt starkare...
Men de är bara att gilla läget!
Allt händer av en anledning...
Och när man minst anar det, så händer de !
Vilket får mig att vänta...

---

 

SJUK SJUK SJUK SJUK !
OCH DET SUGER!

---

Ska väl träffa mimmi snart, måste till banken och se om mina pengar har kommi in!
Om inte kommer jag få TOK HELTS! men de är en annan fas :p
Efter det får vi se vad som händer :) om de blir tuna eller om någe annat händer :)

---

Tankar snurrar, saknaden är stor...
Men alla har sin egen tro, där hoppet sakta försvinner...
Precis som allt annat tinar bort...
Man kan bara tro på det man gör..
Även om lusten är väldigt liten...
Men som alla säger... Tiden läker alla sår!
Vilket jag tror är någge på hittat...
Även om djupaste såren lämnar ärr...
Precis som dom små såren nämnar minnen...
Man kan bara stå på sig,
stå för vad man säger och gör,
och fortsätta stå på sig...
För man kan inte vara någon annan, DU ÄR DU!

Lovisa Matilda G Wiman

Inte skrivit på ett tag...
Men det är väl för att jag inte haft någe att skriva om.
Men tänka väl försöka lägga några rader nu :)

---

Tankar och funderingar är många fortfarande.
Men dom snurrar inte lika mycket.
Ånger är väl en del av det hela.
Men alla har vi våra bristor, och gör våra misstag.
man kan inte göra mer än att ångra de, och lära sig av det.
Hoppas på det bästa, och be om förlåtelse...
Alla har väl nångång gjort någe de ångrar.
Gjort någe dumt som man vet var fel.
Men det får man lägga i det förflutna...
Försöka leva i nuet, och göra det bästa av situastionen.

---

Va i stockholm under påsklovet, det va nice!
Sen följde Sara med hit, men allt knasa sig :(
Och jag flippa ur... Men de är väl någe jag får ångra.
Något jag redan har ångra, vakna på morgonen med ångest.
Men det va väl det jag förtjäna...
Men nu vill jag inte skriva någe mer om de deppiga.
Annars har väl lovet vart helt okej !
Mycket festande, och för mycket av det goda :)
Och såhär efter lovet har jag blivit sjuk :(
Har däremot oxå fundera på att lägga ner min blogg.
Och kanske börja på en ny :)
Där jag skriver om vad jag gör,
och lite tankar och funderingar kommer väl oxå finnas på den bloggen.
Men har inte riktigt bestämt mig än...
Trivs ganska bra med den bloggen jag har :)
Jaja, över till det riktiga...
Skulle bara vilja säga förlåt...

Lovisa Matilda G Wiman