trogblondie

Jag skriver ännu ett blogg inlägg..
Innan jag flyt för ett ögonblick...

Jag skriver väl ännu ett till för att skriva av mig lite..
Vat egentligen inte vad det är jag sak skriva..
Blir bara så trött på allt emellan åt..
Först visar inte folk sitt riktigt jag
fören man ska förendra saker i sitt liv...
Och när man väl börjar fixa upp saker och ting
får man bara veta ännu mer skit..
Saker som får en att tänka om och om igen..
Saker man trodde bara hände i filmer..
Men nu har/kan det hända mig..
Jag vet inte vart jag ska ta vägen?
Ska jag kanske vara rädd?
Ska jag fly för mitt liv?
Ska jag låta andra se ner på mig?
Händer allt detta som en hämd?
Har ingenting förändrats än?
Eller är det bara något som har legar och grott?
Något som kommer bli en marddröm för oss alla?
Oss alla? vår familj, släkt och vänner?
Men allt händer väl av en anledning?
Jag har inte en aning längre..
Inte många timmar kvar så är jag påväg bort här ifrån för ett tag..
Jag behöver nog det för att kuna andas ut och inte tänka så mycket..
Jag flyr inte av rädsla, men nu vet jag inte längre..
Ska jag kanske vara rädd?
Eller ska jag bara låta det hända?
Jag vet ingenting längre..
Jag måste verkligen bort ett tag..
För att sedan komma hem som en ny människa med kraft och mod..
Komma hem till den förendrade typen jag skulle bli..
Början till den förändrade...

Idag drar jag..
Idag flyr jag ifrån allt..
Idag flyr jag för ett ögonblick...

Jag tänkte stanna kvar och kämpa ännu lite till..
Men allt har pumpa ut mig på luft..
Så jag flyr för ett tag..
Jag flyr för att få andas ut...
För att tänka i lugn och ro..
Jag flyr inte av rädsla..
Jag flyr för smärtan som dundrar där inne..
Jag flyr för att kunna bearbeta allt..
Jag flyr för att sedan se verkligheten i ögonen..
Jag flyr för att sedan kunna gå vidare..
Jag flyr för att jag behöver detta..
Jag flyr för att finna styrkan innom mig..
Jag flyr för att detta är det enda sättet..
Enda sättet för mig att kunna andas ut..

Är det när man tänker för mycket som man vill fly?
Är det då man villl lämna allt och börja om?
Är det då man inte vill säga något, och bara sticka..
Är det då man vill lämna allt man kämpat för?
Är det då man säger att allt inte är som det ska?
När vet man när man inte orkar mer?
Och när vet man när det räcker?
När vet man när man ska ge upp, eller fortsätta?
När vet man om man funnit sig till rätta?
Och hur vet man att det är rätt för en?
Det finns inget svar på någon av frågorna..
Det är en känsla man har, en känsla man måste våga lite på..
En känsla,som alltid känns fel..
Och när allt känns så dyrstet och kalt..
Letar man sig in i det förflutna igen..
Man kämpar inte dit, det är något som kommer av sig själv..
Och varför är det så enkelt att hitta tillbaka,
Istället för att gå vidare?
Är det något slaks skämt ödet bestämt?
Finns det nått öde ens?
Eller är det bara såhär det är egentligen?
Dom säger att allt händer av en anledning..
Men vilken anledning då?
En hämnd? Ett tänkade? Ett stort hål av besvikelse?
Vilken anledning får allt att hända?
Jag kan aldrig sluta tänka på varför..
Varför allt detta, varför allt händer, och varför just mig?
Är jag värd detta? Har jag kämpa för detta?
Är det så här mitt indre vill leva?
Den enda frågan jag ställer mig just nu är...
Vem är jag mer än Matilda?

Jag får väl hålla det jag lovat...
Jag ska ju föröka med att skriva i bloggen varje dag..
Även om vissa texter kommer bli längre än andra.
Och det är inte det enda jag har lova..
Jag ska både föröka sluta röka, och endra på mig själv lite :)
Kämpa för det målen jag vill nå :)
Och efter sommaren om jag kommer ihåg det
ska jag skriva om vad jag gjort i sommar och vad det är jag har klara av att ändra på :)

Ja något oväntat hände igår kväll/natt.
Mamma fråga mig bara från igenstans "MATILDA! Ska vi åka till stockholm"
Jag jag svara: driver du med mig? Och hon svarar prångt nej att hon inte gjorde det.
Jag trodde henne inte och sa, Aah sen när jag säger ja kommer du säga nej jag skoja... 
Men hon satt fast vid sitt nej, så jag svara okej vi åker..
Och efter 5 minuter va vi på väg till stockholm...
Anledningen till att vi åkte dit är ganska rolig :)
Vi hade sagt att vi skulle åka och bada, ta ett kväll dopp..
Men så börja det regna här i eskilstuna, så vi åkte till stockholm för att bada :p
Och sov sedan hos min moster, och åkte hem där ifrån på förmiddagen idag :)
Ganska roligt när något sånt där händer ganska hastigt :)
Och idag blir det lite party party med Amanda :)
Länge sen vi sist sågs och gjorde något :) Så det kommer bli skojigt :)
Jaa, jag har väl inte så mycket mer att skriva?
Men vi hade en rolig sajtsing tur i stockholm mitt i natten..
Vi körde närmligen fel och virra omkring oss på östermalm..
Och så höll dom på med väg arbete..
så mamma ser ju inte att hon kör på cykel banan fören jag säger till henne..
Men till sist kom vi fram till min moster och gick och  bada mitt i natten :)
Väldigt skönt i vattne va det :) Och tack vare den kväll/natten
Så bjuder jag på en bild med min nya bekini :D

Jag har fundera på om jag ska försöka skriva av mig här på bloggen varje dag..
Men det är inte alltid jag har något att skriva om..
Tankarna är många men ändå står det helt still?
Det är precis som man bara sitter och väntar på att något ska hända?
Väntar på nånting som aldrig kommer att hända..
Allt känns ju så omöjligt hela tiden... Men endå har man kraften till att sabba allt?
Ibland kan jag inte förstå mig på allt här i världen?
Så mycket sjuka grejor som händer hela tiden..
Och där mellan himmel och jord står man som ett fån, och föröker se helheten i det hela..
Vilket inte går alla gånger.. men försöker förstå varför, men svaret är för långt bort för att se...
För långt bort för att kunna nå, om allt bara kunde vara lite närmre så man fick tag på det..
Varför alltid kämpa? Varför alltid känna tomhet och tvivel?
Varför alltid deppa när allt händer av en anledning...
En anledning man aldrig kommer förstå vaför...
Solen skiner dag för dag, och ännu en dag gryr..
och ännu en dag ska man föröka förstå allt?
Ännu en dag där man ska kämpa för sitt liv, för sitt samveta, för sitt rätta jag!
Det finns aldrig någon som kommer riktigt förstå dig..
Ingen som kommer känna lika dant som du..
Och ingen kan säga, " jag förstår dig, jag vet hur det känns"
Kanske vet du hur det kändes för dig, men inte hur det känns för mig..
Alla är inte som en själv, det finns folk till allt..
Och alla gör vi misstag, sånt man får lära sig av, och leva med..
Man kan inte alltid leva i det förflutna.. även om det alltid kommer finns där..
Man kan inte sitte och tycka synd om sig själv jämt, även om det är väldigt enkelt..
Man måste se verkligheten i ögonen, och lära sig att leva med sanningen...
Hellre sårad av sanningen än av lögnerna... Och som sagt...
Frivillig ensamhet, är frihet!

Vet inte vart jag ska börja?
Vet knappt hur jag ska skriva, om varken hur eller var...
Så mycket som händer när man väl ska årdna upp saker och ting...
Och det är så många man måste försöka glömma hela tiden..
Så mycket falskhet på så nära håll som man bara inte vill se eller vara med om..
Man vill bara ränsa bort allt sånt, men någonstans finns det enda kvar, det är som att det har tagit en del av ens liv.. Att det är ett MÅSTA att ha det nära sig men ändå på en bit avstånd... Det blir som ett beroenda, eftersom denna sjuka värld är bygg på en enda stor fet LÖGN! En lögn om oss själv och alla andra..
Det är lätt att se allt utefrån, men där inne då? Där bara dunkar det av smärta, tvivel och sorg...
Och vi vet om det själva, men bara igronerar det, låter känslorna ta över, och så står man där snart igen..
Bland alla falska människor, och har alla jävla lögner upp till öronen.. bara bull shit..
Bara en massa jävla snack om hur dåliga alla andra är, hur hon/han ser ut, hur dom beter sig och är..
Och där får man bara stå och lyssna på och hålla med, spela tiater och lägga på sig masken igen..
Vart fan är världen på väg? Så mycket patetiskt folk, så mycket våghalsade personer, så mycket sorg och tvivel.. och vad gör vi åt saken? Vi kollar bara på, vi kollar bara på när folk mår som dåligast, kollar på när folk tar livet av sig, och vi låter dom göra det? Och sen säger vi hur ledsna vi är? Det va ju just vi/dom som stod och tröck ner personen, stod och sa hur ful och fet och äcklig och patetisk han/hon var.. Och inte fan fattar vi att felet aldrig låg oss personen, felet låg oss oss själva? Det va vi som va sorgen och smärtan.. det va faktiskt vårt samhälle som förosakde detta.. det va vi som lever som fick allt att hända.. skulle vi nån gång få upp ögon och se hur fan det egentligen är, vart problemet ligger, ocg varför det blev som det blev, kanske skulle det bli en förendring, kanske inte? Det är så lätt atta bara skylla allt på alla andra, man ser aldrig hur mycket man själv förosakar, hur mycket man själv gör som är fel.. och det känns ju så skönt att veta att felet va ju inte mitt det va hans eller hons fel..
För då behöver man ju inte ta på sig skulden över något dåligt.. allt detta är så SJUKT!
Det är vi som gör så att allt händer, och vem är det som fattar det? JO, INGEN!
Okej okej, nu va det egentligen inte detta jag skulle skriva men bara taken och ilskan om det kom upp..
Även om jag oxå har gjort många misstag, men det är mänskligt, bara man kan lära sig NÅNTING utav det!
Ibland är det svårt att leva med sitt samvete, det är så mycket skuld man tar på sig jämt och ständingt, och allt man får som tack är en kniv i ryggen.. Jag skulle nästan kunna skriva en bok om alla mina tankar om själen innan om mig som bara skriker om smärta.. Men varför ska jag göra det när den enda som lyssnar är jag, och mitt hjärta som jag har kvar.. Detta kanske inte blev något bra skrivet.. Är både trött i huvudet och på allt som ingen förstår!
Jag får ta och skriva imorgon eller en annan dag när jag har orken, lusten och tiden...

Det är helt sinnes sjukt!
Jag skiter i dig något TOTALT!
Men ändå snurrar du i mina tankar gång på gång..
Varför bryr jag mig? Finns du fortfarande kvar innom mig?
Eller är det så att jag bryr mig för att sen ge dig en FET DISS!
Mig är inte den man bara spelar ett spel med..
För jag slår tillbaka, och hur eller när vill du icke veta !
Du är bara något så otroligt SKRATT RETANDE !
Irreterande skratt retande! Och jag BRYR MIG!
Fast inte bryr mig sådär som förr, utan nu mer för att få ett gott skratt!
HAHA PATETISKT ! vet inte om det är du eller jag som är det..
Men själv skulle jag syfta på dig, haha!
Jadu inte ska du få förstöra mer för mig..
Detta har fått mig på många olika tankar, och som sagt, MATILDA SKA FÖRENDRAS!
Tro det eller ej, men jag ska kämpa fört!
Nu helveta ska jag visa min styrka, visa min kraft att kämpa..
Och INGEN och då menar jag INGEN ska få leka med mig som du..
Jag jag är fan så mycket bättre än du, fan så mycket bättre än många av er..
På ren svenska killar är skit, och kärlek är bara sex, och efter det blir man sårad..
SÅ FUCK OFF BITCHES !

Allt blev så komplicerat att man hamna på ruta ett igen..
Och inget finns att göra åt saken.. Det enda man kan göra är att rätta sig efter det som händer...
Precis som alla andra gåner.. Ett misslyckande leder till ett till misslyckande..
Och där står man utan kraft igen,  bara risken och modet som håller kvar en på en ganska stadig fasad...
Medans allt annat försvinner iväg.. men detta ska det bli en förendring på, jag ska förendras..
Jag kommer inte fortsätta vara den där typen alla tror sig veta allting om..
Jag ska bli den typen igen hade lärt känna egentligen, den typen jag va från första början,
Innan allt blev som det blev, jag har liksom left i en lögn om mig själv nästan.,..
Jag har alltid vart ärlig och stått för de jag gjort.. även om jag oxå har gjort misstag..
Men nu ska jag börja om helt ifrån början, har jag redan ramla ner några steg..
Kan jag lika bra ramla ner helt och hållet, och börja om på en ny start och bara skita i allt.
Gå vidare och försöka lära mig ut av det, och förmodligen kommer jag ta många risker jag aldrig vågat förr..
Risker som kommer förendra mycket hos mig.. Kanske är det de jag behöver?
Jag har ingen lust längre och sitta och skriva om hur surt allt är för mig jämt..
Hur allt bara sappar ner på mitt humör, och hur tankarna snurrar och känslor sviker gång på gång..
Även om jag vet att det kommer hända flera gånger även om det blir en förendring..
Jag orkar inte skriva mer om massa skit, massa problem, massa sörjande..
Den där kämpande Matilda finns där inne, och henne ska jag se till att folk ska få se mer utav..
För jag ska FAN inte falla för någon mer.. Jag ska FAN inte sitta i denna båt igen..
Även om den risken finns att de kommer bli så blir det hårda bud, och då är det bara sätta hårt emot hårt!
Jag klara det, varken med eller utan er hjälp!

Jag vill öppna mina ögon och se
Jag vill torka mina tårar och le
Jag vill lära mig fatta och förstå
att dig kommer  jag ju aldrig att få.....




I mitt hjärta dunkar det av smärta...