trogblondie

Jag vet inte alls hur jag ska börja?
Jag vet inte alls hur jag ska tolka och hantera alla signaler...

---

Jag får som en oroväckande känsla, eller vad man ska kalla den?
Det är jobbig och får mig frustrerad emellan åt.. Känslorna tar över liksom...
Jag vet inte hur jag ska tolka allt, vet inte hur jag ska Beète mig...
Jag är ju mig själv, men ska jag beète mig som en kompis eller början till kärlek?
Jag är rädd för att förstöra någe, och de enda jag förstör det är mig själv..
Jag skulle vilja snacka om de, förklara och berätta.. men det går liksom inte..
Räslan att missta dig är för stor, även om jag vet där inne att jag inte kommer missta dig.
Inte missta dig helt iallafall... Men det är något där på vägen som tar emot..
Det är som att nånting gör mig rädd gör mig feg, och allt bara skiter sig...
Jag vet liksom inte hur jag ska förklara känslan, hur jag ska förklara hur allt är så förvirrande..
Hur tankarna snurrar ständigt, och hur mycket jag tänker och saknar dig nästan ständigt..
Jag hade glömt hur det va att känna såhär, hur det va att tycka om någon på det där lilla speciella sätte...
Och nu när jag vet, nu när du visat mig så går den där känslan likson inte att förklara!
Den är så underbar men samtidigt så jobbig! man vet ingenting, för inget verkar gå framot liksom..
Allt står kvar där mitt emellan himmel och jord ungefär.. Vet inte hur jag ska förkklara..
Det är bara så sjukt! Varför finns känslor och kärleken för?
Varför ska man tycka om så många andra och en speciell person, när man kan tycka om sig själv istället?
Tanken om att bli selibat har ju ploppa upp ibland.. men jag skulle nog aldrig klara av det..
Jag är beroende av hoppet till k'ärlek.. jag är för kärleks full helt enkelt..
Och det kommer jag inte sluta med att vara... nu sätter jag punkt jag kommer inte längre med detta snacket.

Så förvirrande allt kan bli...
Så många olika signaler man kan få..
Så mycket man kan börja tänka på..
Nått så vackert man kan börja bli rädd för...
Bli rädd att aldrig mer få känna känslan av..
Att aldrig mer våga igen, våga ta risker...


Vad ska jag göra? Jag vill ju lika mycket som du vill...
Även om vi skulle ta det lungt och börja om igen...
Jag går med på det lika mycket som du..
Fast vi båda vet hur det egentligen ska vara mellan oss..
Kommer det fortgå så här? Eller är det så här de alltid kommer att vara?
Kommer nån av oss bli sårad? Vem av oss i såna fall?
Jag blir rädd lika mycket som jag vill.. Jag blir rädd att aldrig mer våga..
Jag är rädd att tappa balansen, rädd att förlora nått vackert igen..
Jag blir bara så.. så glad och lycklig med dig..
Och jag har inte känt så på en oändlighet..
Men samtidigt känns allt så inväcklat och komplicerat..
Och det gör mig osäker, det gör mig rädd..
Och ibland kan jag känna mig så fruktansvärt nere...
Jag blir nere av ilska om mig själv, ilska om att försöka våga igen...
Och enda tanken är "jag skulle aldrig"
Allt bara flöder över i huvudet på mig,
och känslorna blir så inväcklade och rädda..
Det är lite som att jag inte vet vem jag är emllan åt..
Jag vet inte alls hur jag ska förklara mig..
Hur jag ska utväckla mina tankar...
Dom finns där innanför pannbenet..
Men längre kommer dom inte...

Lovisa Matilda G Wiman

Jag börjar fan tröttna..
Varför ska folk alltig komma ivägen?
Och varför ska dom ens bry sig?!
Ganska tröttsamt att det finns sånt folk..
Folk som gillar att förstöra för andra..
Dom kan väl förstöra sitt egna istället?
Blir bara så irreterad och frustrerad!
Och sånt folk man trott vart ärlig och uppriktigt?
Glöm dom bara! För dom hugger dig i ryggen till sist dom med!¨
Sån jävla onödigt skit snack, men genom sig själv känner man ju andra...
Över till någe annat nu så inte gärnan min springer iväg av ilska!

---

Tankar och känslor är någe helt annat just nu..
Mer förvirrande än underbart...
Jag vet vad jag känner och vill..
Men nånstans där på vägen börjar jag fundera igen..
Jag blir så osäker när jag får olika signaler hela tiden..
Fast jag vet hur du känner och vill ha det..
En sak är säker, vi funkar inte alls lika dant på den punkten...
Och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag sak skriva om allt...
Jag har bara känslan att jag vill skriva av mig lite..
Men om vadå? Jo allt och ingenting...
Och nu känner jag bara hur min ilska och irritastion börja komma tillbaka...
Kanske ska gå över till den punkten igen?

---

Jag blir så TRÖTT på allt skit!
Men folk finns det ju till allt..
Och uppmärksamhet verkar vara en STOR del i snacket..
Hatar såna där avundsjuka/svartsjuka jävlar
som verkligen MÅSTE förstöra för andra!
Verkligen MÅSTE snacka en massa om andra folk än om sig själv..
Problemet sitter inte hos mig, det sitter hos DIG som snackar så jävligt!
Ta och växupp va rak i ryggen, och stå för vad du säger och gör!
Va uppriktigt förfan! Du kommer inte komma långt med ditt jävla snack i slut endan...
För det är dig folket kommer snacka peka och skratt åt!
Så omoget, så patetiskt! Nej nu får jag sluta skriva om detta..
Jag börjar kocka snart! FUCKIT FUCKIT FUCKIT !!

Lovisa Matilda G Wiman

Allt har sin egna mening..
Sitt egna öde, och sin egna tro..

---

Jag vet egentligen inte alls vad jag ska skriva..
Jag känner mig så tom på något sätt..
Så tom på allt.. Inte ens tankarna snurrar längre..
Och känslorna har förstelnat...
Det känns som jag bara står kvar på samma plats..
På samma jord.. Med samma tro..
Mitt hopp om dig, dig som jag så länge viljat fånga..
Kanske har jag fått en bekräftelse?
En väldig dålig såndan.. kanske ska jag ge upp hoppet?
Och tro på något annat? Men det skulle kännas så fel..
För det är du som gjort att mitt hjärta åter en mening får!
Efter en sån lång vandran i ensamhet av mörker, bruster hjärta och ingen tro..
Men du fick mig att vågra igen, fick mig att se ljuset till en lycka i fram tid..
Och jag hoppades/hoppas att det blir med dig, för du får mig att känna mig så trygg med dig!
Jag finner inga ord att förklara, för du är för bra för att vara sann...
Och allt känns så himla sjukt! Varför skulle det vara just  du?
Du som mit hjärta fånga med storm, !
Allt detta med en sång..
Jag är inte ledsen, fast jag vet att jag kanske inte dig har fånga..
Jag är bara så glad att jag lär känna nån som dig..
Trodde aldrig de fanns nån så underbar som du!
Men nånstans där inne känner jag en saknad.. En saknad om dig!
Det känns ju så HIMLA tomt utan dig!

Lovisa Matilda G Wiman

Vad ska jag skriva? vad ska jag säga?
Tomt mörkt och bara kallt...
Mörkret smyger sig sakta emellan mina tomma springor,
mitt tomma jag... Och svag sitter jag kvar...
Tårarna vill rinna, men som fasnar i ögon vrån..
Själen vill skrika hjälp, men vågar inte..
Kroppen vissar tecken som tyder på massa..
Och känslorna bara svallar över..
Och mitt i smeten, där står jag!
Tomma jag! Lilla jag! Bara jag, ensamma jag!
Jag fasnar i tanken, tanken om dig..
Tanken om att bli sårad, tanken att bli sviken igen..
Jag blir rädd, rädd för mig själv!
Om jag inte glömmer, om jag inte vågar...
Kommer jag någonsin våga ta risker då?
Våga satsa? Våga att sårar mig själv?
Jag vet inte alls hur jag ska uttrycka mig..
Allt bara kommer av sig själv..
Allt bara väller över...
Och just du, tankarna om dig, känslorna för dig,
Är som fast spikat! Det går inte en minut utan att jag tänker på dig..
Måste jag glömma dig, eller måste jag våga berätta?
Jag vet faktiskt inte själv?
Jag sitter i min längtan av svek.. Min länktan till något bra.. en länktat till dig !

Vart ganska så nere igår kväll..
Tankarna snurra i ett, och känslorna va blandade..
Visste inte om jag skulle skratta eller gråta...
Men tårarna kom på kvällen sen av sig själv..
Det har blivit en vana att gråta i min ensamhet, när ingen annan ser...
Jag vet inte riktigt varför allt känns så konstigt?
Kanske tar jag för mycket förgivet?
Eller kanske är jag bara så fruktansvärt rädd?
Och min ilska emot folk... Har bara växt sig till HAT!
Och jag menar det bokstavligen!
jag visste inte vem jag va igår...
Jag kände inte igen mig själv faktiskt...
jag brukar inte bara gråta sådär? :o
Sist jag grät va nångång förra året...
Kanske blev det bara för mycket för mig?
med tankar och känslor och allt sånt..
Jag kunde helt enkelt inte hålla smärtan imon mig längre...
Så jag bröt ut i tårar, kanske är detta bara en av många anledningar?

har inte en aning om vad jag sak skriva..
men någe innom mig vill bara skriva av sig..
men om vad vet jag inte riktigt..
Fingrarna får bara flöda över tajenterna...
Precis som tankarna får snurra i huvudet...

---

Jag vet fortfarande vad jag vill..
men att komma dit är inte lika enkelt..
och jag vet inte hur jag riktigt ska göra heller ...
jag vill så gärna berätta.. men frågan är HUR?!
Jag vill ha det sagt.. men kanske är de för tidigt?
Eller kanske är det snart försent?
Den frågan kan jag ställa mig själv ett par gånger om dagen..
men jag vet att jag ska ha det sagt innom denna månad..'
Sen får jag ta risken som kommer.. kanske kommer jag krossa mig själv igen?
det åter står bara att se... jag kan inte gör så mycket mer..
Tankar och känslor är inget jag kan styra över...
jag har alltid vart en känslomässig person.. Och det är en sån jag är...
Kanske kommer stämmingen bli annulunda?
För hoppningsvis inte.. jag fortsätter bara att hoppas...
Och ber till den gud jag aldrig lita på..

Varför ska jag få lida av dinna misstag?
Eller rättare sagt, lida av din skam..
Det är dig själv du skämmer ut,
men mig du ger pina och pest!
Äcklet som jag kallar kamelryttaren,
är ingen människa, han är ett hårit djur!
Ett hårit djur som borde sitta i en bur!
Kärlekn är blind, men vad ser du hos han?
Svaret är.. INGENTING!

---

Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig!
Men jag börjar se verkligheten jag lever i..
Min verklighet med skam och pina, besvikelse med ilska!
Jag kan snart inte behärska mig längre!
Jag blir så frustrerad! Och jag orkar inte bry mig längre!
Jag orkar inte lägga energi på sånt jag egentligen inte behöver...
Och det enda jag inte behöver lägga energi på, det är dig pappa!
Jag börjar tröttna på dig TOTALT!
Kanske är det fel av mig att vika ut dig såhär på min blogg..
Men någonstans måste jag få skriva av mig..
Och om du inte va min pappa, skulle jag kalla dig VÄRDELÖS!
Och bokstavligen mena det! Du är som ett enda stort skämt ibland!
Och du gör bara en uppretad och så förbannad!
Du fick börja träffa mig för 7-8 år sen..
Innan det hade vi inte träffads på 7-8 år!
Och vad har du gjort för att försöka lära känna din egna dotter? INGENTING!
Du bryr dig bara om en massa annat.. Som tex bara mina äldre syskon..
Mina äldre syskon som du redan har haft chansen att lära känna och hela den delen..
Du har haft din tid att försöka ställa upp på dom redan!
men jag, JAG! jag som är 17år som har hela fremtiden framför mig...
Jag som kan göra något åt mitt liv, och bli något i framtiden, det bara kastar du bort!
Dom andra har redan haft sin chans, och dom misslyckades...
Och mycket tack vara dig! Jag fattar inte hur du orkar leva med dig själv ibland..
Detta handlar inte om svartsjuka eller avundensjuka!
Det handlar om att DU inte kan se rätt och fel, se vad du egentligen borde satsa på.. 
Som tex Rickards och Hannas ultraljud va det viktigare än min skol gång?
Viktigar än hur jag mådde just då? Allt va skit just då..
Och det va skit långt innan de med, och vem va det som brydde sig?
Inte DU iallafall! Finns så mycket negativa saker jag kan skriva om dig..
Så mycket ilska, besvikelser, och stora lögner jag kan skriva om..
Men jag orkar inte lägga min energi på dig längre...
Du får ta och visa dina framfötter snar...
För jag börjar tröttna på dig något oäntligt!
Och snart bryter jag alla band med dig...
Du får ju bara en att känna sig så misslyckad ibland.. 
Men jag vet, jag vet att det största problem det är DU! 

Lovisa Matilda G Wiman