trogblondie

Nu börjar det gå i vågor igen..
Jag känner mig olycklig i vissa stunder.
Medans andra stunder känns helt underbara.
Precis som i en dröm ungefär...
Det är nästan som att vara olyckligt kär.
När man väl är med personen är alls så underbart,
man svävar liksom på rosa moln.
Och när allt verkar luta åt det negativa...
Ja då bara liksom rasar allt, man blir liksom liten...
Så liten att man vet inte längre hur man känner för allting.
men ändå så liksom vet man, bara att man blir så osäker på allt.
jag vet inte hur jag ska förklara, varken här eller för honom...
Kanske är de förtidigt att säga något? Eller så kanske det hinner bli försent?
Jag vill liksom inte förstöra något av det vi har nu...
Jag vill bara hoppas på att det blir mer, sen berätta!
Men allt bara rasar när just JAG hoppas och hoppas...
När jag PRECIS vågat uppna mig igen..
Och denna gång känner jag mig mer berädd än alla andra gånger.
Så jag får bara fortsätta be till den guden jag aldrig trodde på..
Den guden jag alltid förneka... Har jag inte bett om hjälp eller styrka innan...
Så gör jag det nu, jag vet att jag måste våga själv!
Men det är modet jag just behöver, och det har jag inte just nu, för jag är så fruktansvärt rädd!
Rädd för att bli sårad igen, rädd för det som en gång krossa mig till smågrus!
Så det enda jag ber om, de är lyckan jag är värd att få känna igen..
Och den lyckan vill jag dela med den som jag vågat tro på igen...
Den som jag har vågat uppna mig för igen, även om jag inte berätta något till honom.
Jag kan inte göra mer än att fortsätta hoppas, hoppas på något som kanske aldrig kommer blir min verklighet....

Lovisa Matilda G Wiman