i skolan, tidsfördriv XD
Vill bara fördriva tiden med någe, så kan ju lika bra kanske skriva någe här?
Allt är väl på brättningsvägen hoppas jag ;)
orkar inte bry mig om saker och ting längre!
Folk kan ju tycka man är en skit, för det är ändå där man hämnar till sist ändå.
Folken bara snackar, och nya saker kommer upp hela tiden :s
Så det spelar ju faktiskt ingen roll vad man gör.
Dom hittar ju alltid någe nytt dom kan snacka om...
Jaa det är väl så äckel-tuna funkar.
Vet inte alls vad jag ska skriva nu?
I helgen har jag lust att FEST!
Men vet inte om jag ska till söderköping XD
Vill dit men ändå inte ! :o
Är ju ÖL SUGEN! HAHA! "typisk matilda"
Nej men vet inte alls vad jag ska skriva nu haha!
( I SKOLAN ) jag kom på det nu! jag kom på det du hållt undan från oss!
FAN FAN FAN!
SORGLIGT SORGLIGT SORGLIGT!
VILL INTE, VILL INTE, VILL INTE!
Jag vill inte veta! Men jag vet ju att sanningen kommer fram till slut iallafall!
Men jag ville inte lista ut den själv!
Visste hela tiden att det va någe du gömde!
Men att det va någe sånt allvarligt! Det kunde jag inte förstå!
jag måste fråga dig, jag måste få veta om de är så!
Men jag vet inte hur jag ska säga de, eller hur jag ska kunna fråga dig?
det är ju en ganska så jobbig sak :(
men blir så besviken på att du inte sagt någe!
Varför har du hållt detta undan från oss?
jag är nästan säker på att det är så som jag tror, eller så som jag vet!
det bara måste vara så! ALLT stämmer ju!
Hela sytomen är samma som du har!
jag blir rädd när du inte sagt någe!
Du kan inte längre skylla på att det är alla dina år för missbruket!
Jag vet nu, Jag bara vet nu!
Kan du bara inte ta hand om dig själv?
kan du inte se helheten i det hela?
Du kommer inte leva länge till om du inte bryr dig och gör någe åt saken!
Fattar du inte att detta är allvarligt!
Jag orkar inte skriva eller tänka på detta längre, det gör bara så ont!
Du lider men det gör jag med! du är den enda ****** jag har!
Kan du inte fatta att jag är rädd om den enda jag har!
Fan vad jag blir less :(
Man måste våga tro på sig själv!
Vart ska jag börja?
Vad ska jag skriva?
Inte så mycket besvikelse längre,
Mer tomhet.
Jag orkar inte bry mig om saker och ting längre...
Jag har mer längtan i kroppen.
En länktan om uppfyllelse,
En länktan att börja tro igen.
Tanken på mörkret som speglar sig,
Gör mig bara illa mående.
Jag känner mig osäker och vet inte vad jag ska göra.
Vad jag ska göra när den tunga känslan sakta smyger sig fram.
Jag kan bara hoppas och be, tro på det bästa, och bara längta vidare.
Jag kan bara lära mig av mina misstag.
Bli starkare av det och gå vidare.
Finns mycket oförlåtligt, och mycket man kanske inte skulle ha gjort.
Men nyfikheten lockar, och man vill testa på allt som kommer i ens väg.
Och medans man utväcklas och gör sina misstag,
Kan man bara försöka tänka på en sak, sig själv!
Man tänker alltid på alla andras bästa, men aldrig på sitt egna.
Man ställer upp men får själv kniven i ryggen.
men på någe sätt så kan man inte sluta att tycka så bra om folk.
Man blir så blå ögd mot sin vilja.
Kanske är de enda sätte, att man måste tänka framot,
Tänka på vad man själv vill komma, uppnå sina mål.
Och låta drömmen slå in!
Man är inte självisk bara för att man gör något bra för sig själv ibland.
Man måste bara våga tro på det man vill, även om rädslan kan vara stor.
Känner hur vinden tar tag i håret när jag andas.
Men tomhet och tysnad
är något som smyger sig fram över rygg raden.
Jag skulle vilja berätta, lätt smärtan.
Men hemlighetsfull är något som speglat sig genom åren.
Jag vill inte falla,
men känner hur vinden rycker tag i mitt hår varje gång jag andas.
Jag blir rädd, och tänker, jag vill inte höra dit som alla andra.
Orken blir allt sämre, men jag vet att jag måsta.
Måste kämpa, lära mig av misstagen, bli starkare av det, och gå vidare.
men nånstans där känner jag ändå ångest och panik.
Jag skulle bara vilja skrika ut all ilska, lätta på smärtan.
Kunna se mörkret som försöker förvandla mig.
Kanske är detta en del av det hela?
En del av verkligheten, verkligheten jag inte vill leva.
Jag kan bara tycka synd om mig själv, försöka förstå.
Jag fäller en tår, tänker tillbaka och saknar.
Ångesten blir större, paniken lika så.
Ånger och besvikelse kryper sig fram då.
Jag kan verkligen inte fatta alla dessa meningar.
Jag skriver och skriver, men vet inte vad jag skriver om.
Det är det toma som vill ha sitt sagt.
Saknaden som saknar, och mörkret som vill hitta fram.
Ljuset är nära, men jag faller gång på gång.
Men känslan ska inte låte mig förstöra den jag är.
I skolan, Tankar,känslor och vart är sammanfattningen?
Och alla tankar bara snurrar.
Och humöret känns inte på topp idag.
Jag vet inte rikgti vad det är.
Men något känns så FEL!
Besvikelse och ångest är en del av det hela.
Och jag skulle bara vilja börja om allt,
Börja om allt för att förstå.
Men den möjligheten är omöjlig.
Så jag kan bara fantasera och drömma mig vidare.
Drömma mig om de där paradiset,
Där jag kan sväva på rosa måln.
Vet inte vad jag ska skriva,
Men jag vet ju att de är något,
Och att jag behöver skriva av mig...
Men jag vet inte vad jag ska skriva!
Och det irreterar jag mig på!
jag har typ tappa lusten idag för allt!
Jag skulle bara vilja försvinna in i mitt egna land.
Dör drömmar och fatasier är sana,
Där jag kan vara för mig själv,
Där jag kan tänka och förstå.
Där jag kan bearbeta allt!
Där jag kan lära mig att förstå saker.
Bli starkare av det och lära mig!
Men allt är ju bara så komplicerat!
Och jag vill bara GLÖMMA!
GLÖMMA ALLT!
Ibland kan jag inte förstå mig själv,
Förstå mina tankar och funderingar.
Kan inte se helheten i det hela.
Jag kan bara tänka mig förstå.
Försöka sammanfatta allt!
Och leva i mitt mörker,
Mitt mörker av längtan!
För varje dag som går...
För varje dag som går.
Känner jag bara mer & mer besvikelse.
Känner mig ensam och svag.
Arg och rasande, risk fylld och förlamad.
Och själv står man där med smärtan...
Ensam står man där och försöker förstå.
Jag vill lämna de där jobbiga bakom mig.
Men det går inte! Och det gör mig GALEN!
Jag både länktar och saknar.
Drömmer och tänker,
Men inga sår det läker.
Känslan av tomhet blir allt starkare.
Och snart känner jag mig nästan i hålig...
Det går som vågor, först är allt bra och okej.
Men det ändras fort till ett enda stort ELENDE!
Och precis när man börja känna sig hel.
Kommer nästa person och pajar det.
Jag orkar inte med detta längre,
Jag orkar inte med mig själv längre!
Jag vill bara bort!
BORT BORT BORT!
Jag sitter här i min ensamhet,
brusten av kärleks svek...
Brustev av allt jag har.
Brusten av de jag har kvar!
Besvikelse växer sig större...
Besvikelsen växer sig allt starkare...
Och helt ärligt, så mår jag dåligt av den.
Jag skulle bara vilja glömma allt för ett tag.
Kunna börja från start igen.
Tänka om, och verkligen försöka!
Jag vet ju att jag kan!
Men jag söker trösten hela tiden som gör allt fel!
Så surt att känna så här, och inte ha NÅN på sin sida!
Det är typ så jag känner....
Jag käner mig ensam och svag...
Men känner att styrkan är där..
Och därför försöker jag igronera allt!
Men sak efter sak kommer hela tiden!
Allt detta gör mig TOK galen!
Ibland börjar jag fundera på om jag ska låsa in mig själv..
Skita i allt och alla. Leva i min ensamhet.
Vill inte höra någe ifrån folk..
Typ så känns de nästan, jag vill vara ifred!
Men ändå så vill jag ha någon där!
Okej, jag vill ha nån som jag känner bryr sig.
Kanske det jag inte känner, som får mig att känna mig ensam...
Jag vet faktiskt inte :s
Nej nu skiter jag i det här!!
Allt är som de brukar. ( mycket öl i helgen )
Har inget vettigt,
eller inget alls att skriva faktiskt...
Allt ät väl som de brukar,
Men mitt humör och mitt temprament,
Det är fortfarnde bland vågorna.
Och just nu känner jag mig...
Lagomt stabil, känner bara lite besvikelse.
Annars är jag ganska så posetiv,
Försöker vara det iallafall.
Och det går väl oxå i vågor...
Vad mer kan jag sriva?
Helgen har vart helt okej!
Mycket öl och festande,
Och de är ju sånt jag gillar! :D
Nått mer då?
Neej, tror faktiskt inte det... ?
sumpad chans...
Vet inte vad jag ska skriva... "som vanligt"
Har bara känslan att jag vill skriva av mig...
Men om vad?!!
Allt känns som ett enda jävla stök!
Både humöret och tempramenter går i våger.
Vet knappt vad jag heter snart!
Mina tankar dödar mig, och både ångest och besvikelse
Växer sig större, Vart ska jag göra av allt?
Jag vill vara glad och lycklig som förut, som då!
Allt va bara SKIT, sen träffa jag en person
som fyllde upp de där tomrummet.
Han gjorde mig både glad och lycklig,
Och jag kunde känna mig omtyckt!
Men nått hände där, Vi typ gled ifrån varandra...
Och så träffa jag någon, någon jag bara tog för att trösta mig med.
Jag kände mig liten och ensam, och jag saknade det jag hade precis innan med dig.
Men det sluta som allt annat kaos!
Och nu har jag förlora både självkänsla och säkerhet!
Och inget kommer bli som då, det är försent nu!
Jag sumpa min chans, min chans till himmelriket.
Jag får väl stå för mina misstag, kämpa vidare..
Men jag saknar det, saknar dig och det vi hade...
Allt bara rasar, och där mitt emellan nånstans står jag...
Lovisa Matilda G Wiman
Block44 ( Och man mins de nästan som igår )
Sitter här vid datan.
Lyssnar gammal musik,
Musik man nästan hade glömt :o
OCH JAG ÄLSKAR`T !
Får rysningar över ryggraden...
Lyssar på Block44 :)
Och det får en att tänka och sakna :)
Vet inte vad jags ak skriva,
Men denna musik (Block44)
Får mig nästan förtrollad!
Vill bara vara för mig själv,
Tänka sakna och drömma mig vidare!
Vill inte tänka på nuet eller framtiden.
Det blir mer att man tänker..
Försöker bearmeta det som tynger en..
Det man inte hade glömt.
Och det som bara försvann.
Och helt plötsligt känner jag mig deppig,
men ändå VÄLDIGT glad!
Men mer åt de andra hållet...
Men det är väl för att man "typ" känner igen sig vissa delar...
Och de får en att känna lite att.. Det är inte bara jag som har det såhär...
Block44 får ett stort PLUS för allt dom sjunger!
Okej, nu handlar inte min blogg,
Riktigt om att jag ska skriva om de här :)
Men tyckte lite att de hörde till...
Det hade ju med känslor och tankar att göra!
Har faktiskt inte så mycket annat att skriva om...
Inte mer än att jag är så SJUK trött på allt!
Skulle bara vilja krypa i idè.
Men vet oxå vart jag skulle hamna om jag gjorde det.
Och den vägen eller så vill jag inte bli.
Jag förtjänar inte det, och det vet jag att jag inte gör!
Ävem om jag själv kan känna så ibland.
Är bara så trött på allt, och all ångest och besvikelse...
Den kryper långsamt men säkert över rygg raden.
Och helt plötsligt, känner jag mig väldigt liten "/
Jag saknar något, något jag aldrig verkar finna...
Orkar inte vara själv, kämpa och slita...
Känna ånger, besvikelse, ångest, smärta & sorg!
Jag vill vara lycklig, kunna säga att jag är stolt över vad jag gjort!
Och inte göra misstag må dåligt över det, och ångra mig försent.
Jaa? Vad ska jag skriva? Vad ska jag säga?
Jag är inte den alla verkar sig tro...
Och ska jag vara ärlig, tror jag att ett förhållande.
Ett förhållande med nån man tycker om...
Skulle kunna rädda mig ifrån mörkret just nu.
Lovisa Matilda G Wiman
