trogblondie

Ni bara sviken och bidrar,
Skiter i mig TOTALT!
Jag har alltid funnis där för er,
fast min smärta har funnis kvar!
Men när jag väl behöver er
vänder ni ryggen till och drar!

Det va tungt att se dig så där,
Det är tungt att kunna förstå,
Jag vill minnas, men utan sår!
Jag vill ha dig oss mig, som igår!
Ågesten i hjärtat tynger mig hårt,
Jag vill vara lycklig, varför är det så svårt?

Jag vet inte vad jag ska skriva?
Har bara lusten till att uttrycka mina tankar på något sätt,
men det blir varken lätt eller rätt...
Allt bara snurrar, tankarna bara flöder över.
Kommer alltid på något nytt innan jag sagt de gammla.
Jag grublar och ber, ser och ler.
Tankar som bankar och känslor som växer.
Tiden går, men det är ingen som förstår.
Du tänker och tror, att du svor.
Svor på de du sa, på det du lova.
Men du svek och bedrog, bröt ditt löfte till min tro.
Du är inget mer än bortglömd som i fjol!

Jag vaknar på morgonen,
Blå som ett bär.
Jag har blivit kvävd,
av ågesten jag bär!
Den tynger mig hårt,
av smärta och sår!
Jag kan inte förstå,
hur jag egentligen mår!

Saker du ser, livet du ger!
Nära du är, klart jag blev kär!
Nu står jag här, borta du är!
Saknaden är stor, med ett hjärta till tro!
Du försvann, utan en hjälpande hand!
Utan mig, som älskade dig!

Tro dig inte fatta, tro dig inte vet!
Jag är den som gömmer de du aldrig kommer få veta,
gömmer de som ingen annan kan förstå,
gömmer de som får mig att falla!
För utan min tysnad, är jag inte den jag är,
och kommer ångra allt sen!
Så låt mig bara vara,
skriva är mitt sätt att gå vidare,
mitt sätt att glömma och förstå,
mitt sätt så ingen annan kan förstå och veta!
För det jag gömmer, är något som alla tagit ifrån mig!
Känslan att lita på nån är för liten,
efter allt jag fått tagit smällar för!
Mina ord räcker inte till för att förklara min smärta!

Tiden går sakta framot ändå!
Men med djupa sår, besvikelser och tomma ord!
Jag vandrar efter min länktan som jag aldrig nått fram till,
vandrar i min ensamhet med mörknat hjärta!
Vandrar och går, men slipper inget ändå!
Tiden läker inga sår!
Det är bara tomma meningar som ska få en att tro,
få en att försöka!
Men jag har lärt mig och jag har fatta,
att allt ni sagt inte har nån roll!
Jag tar mina egna beslut, och vandrar min egna väg,
så förstå vem jag är, och tro dig inte veta!

Det va soligt ute,
Men det gjorde mig varken glad eller ledsen.
För jag fanns bara där.
Löven föll mot marken så hård,
Och så gjorde oxå mitt sten tunga hjärta,
Att de blev till grus :'( 

Y

Rosen den är härlig,
Törnen den sårar,
Lek ej med hjärtan,
Det fram kallar tårar.

Vissa saker går inte att bekänna,
Vissa saker går inte att säga,
Livet är tufft utan bördor!

Vad vill jag?
Vad tänker jag?
Tyst, kallt och bara mörkt.
Fuktet tränger sig in, ruskit!
Ångan blir till vatten, som sakta droppar bort.
Luften blir till gas. Känner hur jag sakta vimlar bort.
Hjärtat är fyllt med sånt man har kvar.
Tomma meningar och ett hat.
Ett krossat hjärta, som fäller tårar,
djupt där inne, jag känner nånting.
Inte ett hopp och inget svar,
bara tomt som alla andra dar.
Jag kan kämpa, jag har mod
men till det här krävs något stort!

Stjärnor jag ser leèdet du ger.
Känslan i min kropp ger mig bara hopp.
Dina ögon tindrar,
och inget hindrar mig för att älska just dig <3