trogblondie

Utkast: April 7, 2011 // Låter folk tålka det som dom vill

VET HAR INTE SKRIVIT PÅ ETT TAG ! Men här kommer det ;)

Har väl behöft tid för mig själv för att få tankarna hamna på plats...

Och som vanligt vet jag inte riktigt vad jag ska skriva...

Eller jag typ kanske vet.. Vet bara inte hur jag ska skriva de eller rättare sagt börja på de?

Haha, jadu Matilda i ett nötskal...

---

Har tänkt en del på killar/kärlek...

Killar och kärlek har ju egentligen ett sammanhang...

Iallafall om man är hetro ;)

I vilket fall så är allt så komplicerat hela tiden...

Nån gillar en, själv vet man inte riktigt hur man känner...

Man tänker, känner efter och saknar de hela ibland...

Men ändå så kan man inte sätta känslorna på plats?

Jag vet inte hur de är att tycka om längre...

Intresset för folk känner jag, men inte den harmoniska och romatiska känslan...

De sägs att man har fjärilar i magen? Men mina flyger nog fritt...

Dom söker en säker plats där dom kan växa till sig...

Jag är fortfarandra en larv, en larv som inte hittat ett ställe att lägga sig på i sin purpa och mogna...

Jag är helt enkelt för rädd... Rädd för att bli sårad... Rädd för att tycka om... Rädd att älska igen...

Kom ihåg när jag sist hade pojkvän, snart 3år sen...

När vi blev ihop tyckte jag hans ex va något ENORMT jobbig...

Hon skrev och ringde han hela tiden!

Fatta hon liksom inte att de va "game over"?

Tog nån/några månader innan hon lugna sig...

Men i perioder kunde hon växa upp till de där ogräset igen... *suck*

Jag och min då varandra kille prata om de där, och både tyckte de va otroligt jobbigt...

Mest jag då da kanske.. De va min första kärlek och den lever alltid kvar i en...

Och så frågade han mig: Vad skulle du ha gjort om din kille skulle göra slut?

DÅ I DET TILLFÄLLET! Hade vi vart tillsammans inte alls länge...

Så jag svara som den iskalla Matilda som jag va då...

Den små dryga som ingen trampa på...

INGENTING! Är de slut så är det mycket att bråka om?

Inte fören jag verkligen börja älska han och lärde mig vad kärlek va förstod jag...

Förstod jag hur det va att tycka om nån, hur det va att älska nån...

Hur det faktiskt va att känna trygghet närhet och allt där till... Jag var LYCKLIG!

För en gång skull var och kände jag mig bokstavligen LYCKLIG!

Tiden gick och vi va tillsammans en bra lång tid, sedan kom det...

Stopet jag inte skulle göra NÅNTING mot... Det tog slut...

Jag kände sorgen i mig, besvikelsen ilskan och allt mer HAT!

Jag grät i timmar, nätter, dagar, dagar som blev till veckor som blev månader...

Jag hade förlorat halva mitt hjärta... Jag fanns inte mer..

Jag kunde inte riktigt gå på jorden, de va som jag gick under...

Hade ingen balans i kroppen... Allt svartna för mig...

De va en mycket tung tid...

Saker hände hela tiden mellan oss bråk tjafs osv...

Och emellan åt kände jag mig utnyttjad under dom perioderna vi va sams...

Vi behöver inte gå in i detaljer varför och vad som hände...

Men inte fören en då kunde jag förstå hans ex som va så jobbig innan...

Men jag trodde hela tiden att min sorg va värre en hennes...

Men idag vet jag att de kanske den inte va...

Jag är en kärleksfull människa, men mycket känslor och kärlek att ge...

Jag är helt enkelt bara för rädd...

Allt han (exet) lämna kvar va rädsla...

Rädsla för att älska och tycka om igen...

Och ju längre tiden gått som singel har man stött på killar i alla dess klasser...

Vissa kan man få intresse för andra inte...

Och dom man känt intresse för visar sig va stora skitar eller upptagna...

Otrogna små svin... Nu kanske jag va allt för hård...

Men ju mer besviken och sårad man blir dess större chans blir det att man stänger in sig...

Man vågar inte tro och hoppas igen, man vill inte känna samma känsla som man gjort så många gånger innan...

Med mig får man helt enkelt ha tålamod, en fördel en nackdel...

Fördelen: Man merker om de är nått att satsa på.

Nackdelen: Står inte killen ut drar han, ALLTSÅ inget att lite på...

Killar är som toaletter, fulla med skit eller upptagna!