trogblondie

Så förvirrande allt kan bli...
Så många olika signaler man kan få..
Så mycket man kan börja tänka på..
Nått så vackert man kan börja bli rädd för...
Bli rädd att aldrig mer få känna känslan av..
Att aldrig mer våga igen, våga ta risker...


Vad ska jag göra? Jag vill ju lika mycket som du vill...
Även om vi skulle ta det lungt och börja om igen...
Jag går med på det lika mycket som du..
Fast vi båda vet hur det egentligen ska vara mellan oss..
Kommer det fortgå så här? Eller är det så här de alltid kommer att vara?
Kommer nån av oss bli sårad? Vem av oss i såna fall?
Jag blir rädd lika mycket som jag vill.. Jag blir rädd att aldrig mer våga..
Jag är rädd att tappa balansen, rädd att förlora nått vackert igen..
Jag blir bara så.. så glad och lycklig med dig..
Och jag har inte känt så på en oändlighet..
Men samtidigt känns allt så inväcklat och komplicerat..
Och det gör mig osäker, det gör mig rädd..
Och ibland kan jag känna mig så fruktansvärt nere...
Jag blir nere av ilska om mig själv, ilska om att försöka våga igen...
Och enda tanken är "jag skulle aldrig"
Allt bara flöder över i huvudet på mig,
och känslorna blir så inväcklade och rädda..
Det är lite som att jag inte vet vem jag är emllan åt..
Jag vet inte alls hur jag ska förklara mig..
Hur jag ska utväckla mina tankar...
Dom finns där innanför pannbenet..
Men längre kommer dom inte...

Lovisa Matilda G Wiman