Så många känslor, och inget går att förklara...
Jag vet inte alls hur jag ska börja?
Jag vet inte alls hur jag ska tolka och hantera alla signaler...
Jag får som en oroväckande känsla, eller vad man ska kalla den?
Det är jobbig och får mig frustrerad emellan åt.. Känslorna tar över liksom...
Jag vet inte hur jag ska tolka allt, vet inte hur jag ska Beète mig...
Jag är ju mig själv, men ska jag beète mig som en kompis eller början till kärlek?
Jag är rädd för att förstöra någe, och de enda jag förstör det är mig själv..
Jag skulle vilja snacka om de, förklara och berätta.. men det går liksom inte..
Räslan att missta dig är för stor, även om jag vet där inne att jag inte kommer missta dig.
Inte missta dig helt iallafall... Men det är något där på vägen som tar emot..
Det är som att nånting gör mig rädd gör mig feg, och allt bara skiter sig...
Jag vet liksom inte hur jag ska förklara känslan, hur jag ska förklara hur allt är så förvirrande..
Hur tankarna snurrar ständigt, och hur mycket jag tänker och saknar dig nästan ständigt..
Jag hade glömt hur det va att känna såhär, hur det va att tycka om någon på det där lilla speciella sätte...
Och nu när jag vet, nu när du visat mig så går den där känslan likson inte att förklara!
Den är så underbar men samtidigt så jobbig! man vet ingenting, för inget verkar gå framot liksom..
Allt står kvar där mitt emellan himmel och jord ungefär.. Vet inte hur jag ska förkklara..
Det är bara så sjukt! Varför finns känslor och kärleken för?
Varför ska man tycka om så många andra och en speciell person, när man kan tycka om sig själv istället?
Tanken om att bli selibat har ju ploppa upp ibland.. men jag skulle nog aldrig klara av det..
Jag är beroende av hoppet till k'ärlek.. jag är för kärleks full helt enkelt..
Och det kommer jag inte sluta med att vara... nu sätter jag punkt jag kommer inte längre med detta snacket.
