trogblondie

Ibland kan jag tänka att alla borde ha någon som mig... Låter det själviskt?

Anledningen till att jag skulle vilja ha en vän som jag är för att jag ger mycket bra råd är en bra lyssnare osv.

Oftast ger jag så jävla bra råd som jag själv inte kan ta åt mig utav... ?

Tänker flera gånger "varför tar inte jag åt mig utav de jag säger till andra?"

Kanske är de så att jag vill ha någon som kan hjälpa mig förutom mig själv?

Någon som kan fråga mig hur är det egentligen, hur mår du visa sitt "intresse" att dom bryr sig.

Någon som pratar med mig, någon som ser när de inte står rätt till osv...

Känns som varje gång jag försöker prata om de jag vill få ur mig, få råd och hjälp är de ingen som lyssnar ingen som lägger sin energi på mig. Allt handlar om dom hela tiden...

Har en jag alltid vet försöker hjälpa mig frågar mig ger mig råd och som jag vet älskar mig.

De är min syster hon hjälper mig med allt bara jag frågar henne.

Men vem vill prata med sin syster jämt? Lite privat liv vill man ju ha...

Emellan åt kan jag känna mig så JÄVLA bortglömd, känns som mina vänner vet att jag är en stark människa, och bara för att jag är det betyder de att jag klara mig oavsätt, för jag är en kämpe och har alltid vart den ensamma vargen, men ibland vill jag faktiskt oxå ha någon som kan lyssna på mig, sätta sig in i min situastion ge mig råd, väg leda mig lite, för många gånger vet jag knappt vem jag är.... Jag känner sviken.