trogblondie -

2012-01-13 / 11:56:07

Idag va jag på fortsättningen av mötet om eventuellt eget boende.

Och några fram steg hade inte skett... Hade inte heller hoppads på så mycket.

Men nu känns de som att jag klivit ner ett trapp steg på min "hopp-stege"

Det är bara att vänta och se, så länge det finns liv finns det hopp! ;)

Har egentligen ingen aning om vad jag ska skriva om.

Börjar bli så där tom i huvudet igen...

"Det är när jag är som tomast i huvudet jag inte kan uttrycka mig.

Det är då jag är stillsamt ledsen, besviken och fylld med ångest."

Kanske denna gången är jag fylld av förtvivlan...

Jag har inte en aning om hur jag ska hantera vissa saker och ting...

Jag försöker ta en dag i taget, men ibland springer dom ikapp mig.

Man kan faktiskt inte alltid ha det där leèndet på läpparna, och veta att allt kommer ordna sig.

Ibland behöver man uttrycka sig, få prata och förtvivla sig på sake.

Jag mins när jag inte gjorde det, mina tjocka krigsmurar va det inget som tog sig igenom.

Och faktiskt så va det ingen som kände mig, mitt riktiga jag.

Men långsamt började jag öppna mig och kunde berätta och förklara saker.

Och idag driver jag denna bloggen, där jag uttrycker mig om de mesta.

Jag tror alla behöver prata om sina svårigheter och känslor man bär innom sig.

Jag började må mycket bättre, jag fylldes inte av förtvivlan, besvikelse, ångest och allt där till varje dag.

Och jag tackar min psykolog som började få mig att våga prata om saker.

Hon liksom kunde förstå mig och hjälpa mig att förklara si och så här känner du och tänker du? Inte sant?

jag kunde liksom inte gömma mig längre, och de va skönt att ha någon som kunde förstå MIG utan att jag sa någon.

Jag har ju för sig min syster, som är näst in till lika dan. Men henne har jag tyvärr börja tala med mindre...

Jag säger inte allt till henne som förr, varför vet jag inte...

Man har mycket tankar, mycket drömmar och mycket vilja.

Men kom ihåg... "det är farligt att fasna i drömmar, och glömma leva"

/trogblondie

Kommentarer!