trogblondie

Efter en lång tid i mörkret av alla dess känslor och förtvilan...

Börjar jag inte tänka efter fören det är försent...

Tankarna går i ett, vart tog allt vägen?

.

Så många gånger jag försökte, och så många gånger som allt bara rasa.

Så många gånger jag tänkt ge upp och svalt stoltheten.

Men kämpa för nått jag inte viste va det va egentligen...

Skola? Trygghet? Kärlek? Tillit? Vad var allt detta?

Det enda som fans runt omkring mig va sorg, hat & besvikelse.

Många mörka stunder av att må dåligt hantera tankarna och ALDRIG visa svaghet....

Men min gräns den nådde jag av alla dena erfarenhet jag gått egenom som "liten"

Inte fören nu, 1år innan studenten fattar jag vilken ensam varg jag vart.

hur jag har försökt besegra all min lycka och glädje, besegra det som jag TRODDE gjorde mig mest illa...

Men i själva värket va det jag som fick mig till alla dessa dåliga stunder, med lite hjälp!

Att vandra genom mörker möta ljus och falla tillbaka lika fort....

det får en att tänka 100 gånger om, och 6år efter allt detta har jag fårr upp ögonen för mig själv?

Det är nästan så man skäms över sig själv... Idag vet jag vem jag är, och vet vad jag villl!

Men vägen är lång, men en bit på vägen har jag kommit...

Så mycket erfarenhet jag har bevarat, så mycket jag lär mig...

Tankarna snurrar fortfarande som en gramofån-skiva ...

Av slutar denna med.... KOM IHÅG!

---