trogblondie

Så många djupa dalar jag har vandrat i så mycket höga berg jag har stått på.

Så många gånger jag har klätrat och fallit tilbaka.

Så många gånger jag fått kämpa mig igenom blod svett och tårar.

Så många gånger jag har visat mig starkare än vad jag är, för att aldrig visa svaghet.

Så många gånger jag har försvarat mig med ilska och våld. Så många hårda smällar jag tagit mot ansiktet.

Älska vad är det? Det har aldrig funnis något sånt för mig, hata in i den sista minuten det är jag!

Hata både mig själv och andra, hatat allt som fick mig att va och bli såhär!

Besviken på dom som säger sig finnas, sårad av dom som har lovat.

Det är sälan jag fäller en tår, sällan folk vet hur jag mår. jag gråter bara inombords.

Där det sägs att allt mod ska bo, där styrkan inomen ska leva.

Jag har inte gjort annat än att kämpa, kämpa för att överleva tyngden i bröstet.

Tillit och förtoende? Jag skrattar, något sånt finns det inte.

Prata om saker och ting? Skrattar ännu högre. Vem ska man prata med när de känns som ingen förstår en?

Jag har alltid levt ett liv med stängda murar, ett hjärta med los och bom.

Ingen kommer tillräckligt nära mig för att få förstå! Jag kan bara uttrycka mig i mina texter.

I mina tankar och känslan i kroppen. Mitt skrivande blev till en början de enda som höll mig kvar.

Som höll kvar mig på jorden. Alla måste få ur sig det dom bär inne.

Och jag som aldrig litat på folk fick skriva jag prata med pennan och papret,

jag har skrivit sen jag lärde mig skriva. Men jag börja inte skriva det djupaste hemligheterna fören jag blev 10.

Jag har inga ord för det jag känner idag, jag har redan gått igeom det värsta.

Och känslan jag hade då och nu är nästan det samma. Jag kan inte sätta ord på allt detta.

Ett under att jag ens har orkat att jag ens lever kvar.

Mins när de flesta fick veta vad som hänt genom mina år vad dom sa.

Skulle folk beskriva mig är jag nog en kämpe, mig kör man inte bara öve, jag har närver av stål!

.

.