Inväcklade tankar som igen förstår.. inte ens jag...
Vet väl egentligen inte vad jag ska skriva..
Tankarna snurrar ju en del.. och andra saker saknar man..
Det är som en plåga man bär innom sig, man vill ju så gärna..
Men vart kommer man nånstans?
Man tänker, saknar och önskar.. men vågar inte ta de där första steget..
Man är helt klart för rädd, rädd för att bli sårad...
Jag stänger allt utom mig, gömmer mig i min egna "fantasi"
Drömmer mig bort gång på gång.. För att inte finna någon sorg...
Jag lever i en värklighet, där jag inte vill vara..
Där allt är så hårt, där alla har förutfattade meningar..
Dömmer folk över hur dom ser ut och är? Dömmer dom av rykten?
Allt är bara så FEL, när våra färäldrars, föräldrar va små gick allt långsamt..
Då såg man knappt en bil.. Nu strässar alla, de finns bilar i miljoner..
Allt går bara så snabbt, allt blir bara så fel..
Jag vet inte hur jag ska förklara mig, hur jag tänker eller vem jag knappt är längre..
Jag förvandlas som alla andra i denna värld, i detta samhälle!
De är SJUKT att det ska gå så långt..
Vad babblar jag om egenltigen? Hahaha..
Inre tankar som är så inväcklade att ingen annan förstår, inte ens jag...
