trogblondie

Besvikelsen är väl inte lika stor,
Men tomhet och tysnad
är något som smyger sig fram över rygg raden.
Jag skulle vilja berätta, lätt smärtan.
Men hemlighetsfull är något som speglat sig genom åren.
Jag vill inte falla,
men känner hur vinden rycker tag i mitt hår varje gång jag andas.
Jag blir rädd, och tänker, jag vill inte höra dit som alla andra.
Orken blir allt sämre, men jag vet att jag måsta.
Måste kämpa, lära mig av misstagen, bli starkare av det, och gå vidare.
men nånstans där känner jag ändå ångest och panik.
Jag skulle bara vilja skrika ut all ilska, lätta på smärtan.
Kunna se mörkret som försöker förvandla mig.
Kanske är detta en del av det hela?
En del av verkligheten, verkligheten jag inte vill leva.
Jag kan bara tycka synd om mig själv, försöka förstå.
Jag fäller en tår, tänker tillbaka och saknar.
Ångesten blir större, paniken lika så.
Ånger och besvikelse kryper sig fram då.
Jag kan verkligen inte fatta alla dessa meningar.
Jag skriver och skriver, men vet inte vad jag skriver om.
Det är det toma som vill ha sitt sagt.
Saknaden som saknar, och mörkret som vill hitta fram.
Ljuset är nära, men jag faller gång på gång.
Men känslan ska inte låte mig förstöra den jag är.