trogblondie

För varje dag som går.
Känner jag bara mer & mer besvikelse.
Känner mig ensam och svag.
Arg och rasande, risk fylld och förlamad.
Och själv står man där med smärtan...
Ensam står man där och försöker förstå.
Jag vill lämna de där jobbiga bakom mig.
Men det går inte! Och det gör mig GALEN!
Jag både länktar och saknar.
Drömmer och tänker,
Men inga sår det läker.
Känslan av tomhet blir allt starkare.
Och snart känner jag mig nästan i hålig...
Det går som vågor, först är allt bra och okej.
Men det ändras fort till ett enda stort ELENDE!
Och precis när man börja känna sig hel.
Kommer nästa person och pajar det.
Jag orkar inte med detta längre,
Jag orkar inte med mig själv längre!
Jag vill bara bort!
BORT BORT BORT!

Jag sitter här i min ensamhet,
brusten av kärleks svek...
Brustev av allt jag har.
Brusten av de jag har kvar!