trogblondie

Vet inte vart jag ska börja?
Vet knappt hur jag ska skriva, om varken hur eller var...
Så mycket som händer när man väl ska årdna upp saker och ting...
Och det är så många man måste försöka glömma hela tiden..
Så mycket falskhet på så nära håll som man bara inte vill se eller vara med om..
Man vill bara ränsa bort allt sånt, men någonstans finns det enda kvar, det är som att det har tagit en del av ens liv.. Att det är ett MÅSTA att ha det nära sig men ändå på en bit avstånd... Det blir som ett beroenda, eftersom denna sjuka värld är bygg på en enda stor fet LÖGN! En lögn om oss själv och alla andra..
Det är lätt att se allt utefrån, men där inne då? Där bara dunkar det av smärta, tvivel och sorg...
Och vi vet om det själva, men bara igronerar det, låter känslorna ta över, och så står man där snart igen..
Bland alla falska människor, och har alla jävla lögner upp till öronen.. bara bull shit..
Bara en massa jävla snack om hur dåliga alla andra är, hur hon/han ser ut, hur dom beter sig och är..
Och där får man bara stå och lyssna på och hålla med, spela tiater och lägga på sig masken igen..
Vart fan är världen på väg? Så mycket patetiskt folk, så mycket våghalsade personer, så mycket sorg och tvivel.. och vad gör vi åt saken? Vi kollar bara på, vi kollar bara på när folk mår som dåligast, kollar på när folk tar livet av sig, och vi låter dom göra det? Och sen säger vi hur ledsna vi är? Det va ju just vi/dom som stod och tröck ner personen, stod och sa hur ful och fet och äcklig och patetisk han/hon var.. Och inte fan fattar vi att felet aldrig låg oss personen, felet låg oss oss själva? Det va vi som va sorgen och smärtan.. det va faktiskt vårt samhälle som förosakde detta.. det va vi som lever som fick allt att hända.. skulle vi nån gång få upp ögon och se hur fan det egentligen är, vart problemet ligger, ocg varför det blev som det blev, kanske skulle det bli en förendring, kanske inte? Det är så lätt atta bara skylla allt på alla andra, man ser aldrig hur mycket man själv förosakar, hur mycket man själv gör som är fel.. och det känns ju så skönt att veta att felet va ju inte mitt det va hans eller hons fel..
För då behöver man ju inte ta på sig skulden över något dåligt.. allt detta är så SJUKT!
Det är vi som gör så att allt händer, och vem är det som fattar det? JO, INGEN!
Okej okej, nu va det egentligen inte detta jag skulle skriva men bara taken och ilskan om det kom upp..
Även om jag oxå har gjort många misstag, men det är mänskligt, bara man kan lära sig NÅNTING utav det!
Ibland är det svårt att leva med sitt samvete, det är så mycket skuld man tar på sig jämt och ständingt, och allt man får som tack är en kniv i ryggen.. Jag skulle nästan kunna skriva en bok om alla mina tankar om själen innan om mig som bara skriker om smärta.. Men varför ska jag göra det när den enda som lyssnar är jag, och mitt hjärta som jag har kvar.. Detta kanske inte blev något bra skrivet.. Är både trött i huvudet och på allt som ingen förstår!
Jag får ta och skriva imorgon eller en annan dag när jag har orken, lusten och tiden...