trogblondie

Jag har fundera på om jag ska försöka skriva av mig här på bloggen varje dag..
Men det är inte alltid jag har något att skriva om..
Tankarna är många men ändå står det helt still?
Det är precis som man bara sitter och väntar på att något ska hända?
Väntar på nånting som aldrig kommer att hända..
Allt känns ju så omöjligt hela tiden... Men endå har man kraften till att sabba allt?
Ibland kan jag inte förstå mig på allt här i världen?
Så mycket sjuka grejor som händer hela tiden..
Och där mellan himmel och jord står man som ett fån, och föröker se helheten i det hela..
Vilket inte går alla gånger.. men försöker förstå varför, men svaret är för långt bort för att se...
För långt bort för att kunna nå, om allt bara kunde vara lite närmre så man fick tag på det..
Varför alltid kämpa? Varför alltid känna tomhet och tvivel?
Varför alltid deppa när allt händer av en anledning...
En anledning man aldrig kommer förstå vaför...
Solen skiner dag för dag, och ännu en dag gryr..
och ännu en dag ska man föröka förstå allt?
Ännu en dag där man ska kämpa för sitt liv, för sitt samveta, för sitt rätta jag!
Det finns aldrig någon som kommer riktigt förstå dig..
Ingen som kommer känna lika dant som du..
Och ingen kan säga, " jag förstår dig, jag vet hur det känns"
Kanske vet du hur det kändes för dig, men inte hur det känns för mig..
Alla är inte som en själv, det finns folk till allt..
Och alla gör vi misstag, sånt man får lära sig av, och leva med..
Man kan inte alltid leva i det förflutna.. även om det alltid kommer finns där..
Man kan inte sitte och tycka synd om sig själv jämt, även om det är väldigt enkelt..
Man måste se verkligheten i ögonen, och lära sig att leva med sanningen...
Hellre sårad av sanningen än av lögnerna... Och som sagt...
Frivillig ensamhet, är frihet!