trogblondie

Som sagt, jag har skriv lust.. men inget att skriva om..
Inget jag kommer på att skriva om..
Så jag skriver väl som det kommer?
Kan börja med att säga att det stinker FAN ifrån vår källare..
Det luktar enda ut på gatan.. det stinker BAJS/AVLOPP !
Jaja, över till något annat...

Jag känner mig uppe, men samtidigt så nere, jag tänker mycket och undrar..
Funderar och flummar, drömmer mig bort det för att slippa bördan..
Men kvar i mitt hjärta dundrar det sedan av smärta..
Jag har alltid tänkt att allt händer av en anledning..
Men jag börjar tveka.. Ibland undrar jag inte om det är som ett straff, dom en hämnd..
Ett straff, eller en hämnd över allt jag gjort en gång i tiden?
Men man ska ju inte leva i det förflutna säger dom?
Men ändå ploppar det upp här och där över allt..
Och påmind blir man gång på gång.. så det är svårt att inte blicka tillbaka..
Tänka och fundera hur det skulle vart om jag fortfarande levde kvar i den skiten..
Svartet kommer man aldrig nå fram till, men man kan ju bara tänka säg vad som skulle hänt..
Kanske skulle jag inte ha sutti här idag, eller så skulle jag det..
Det är något jag aldrig kommer få svar på, och kanske är det lika bra.
Men jag får fortfarande inte in de där om att inte leva i sitt förflutna..
Eftersom det alltid springer efter en som en svans... Och undan det kommer man inte..
Det finns ju över allt, både minnen av det och mycket annat..
Och liknande folk stöter man ihop med gång på gång..
Eller folk som en gång betyt för en, som sedan har huggit en i ryggen med flit..
Gjort det med vilja och full förståelse.. hur kan man göra så mot sin egna kallade "bästa vän"
Man ska aldrig tro sig att man vet ved det är för personer för en sanningen kommer fram..
Och man ska alltid tänka på vad man säger till folk.. för allt läcker ut förr eller senare..
Och kanske är det av den "bästa vännen"
Jag tror det är många som har haft sig en kallad "bästa vän"
som sedan bara vänt ryggen till och skitit i en totalt..
Andvänt allt emot en, och spridit en massa lögner..
Lögner som kan bli ens mardröm...
Finns så mycket jag kan skriva..
Både om erfarenhet, besvikelse, förkrossande, sorg, depristioner, panik och mycket där till...
Men varför ska jag dela med mig när snacket sedan kommer gå?
Och varför ska jag berätta så mycket om mig själv?
När okända personer kan läsa om mitt liv?
Det enda jag delar med mig av, det är vissa känlor jag bär innom mig..
Känslor jag inte pratar om, bara känslor jag skriver om..
Och mina tankar och funderingar..
Jag skriver av mig för att sedan kunna ta ett steg närmre allt..
Det är mitt sätt att bearbeta saker och ting..
Och inte skriver jag allt detta för att folk ska tycka synd om mig
och tro att jag letar uppmärksamhet.. för jag har inte bett er läsa den..
Jag har bara sagt att ni kan läsa den..
Det är en stor skilnad..
jag sätter väl punkt här .

Lovisa Matilda G Wiman