trogblondie

Jag vet inte vad det är...
Någon slags jobbig, frustrerande, ledsen och besviken känlsa...
Krypper längst ryggraden...
Men ändå så känner jag mig så tom!
Jag känner ingen känsla i kroppen...
Jag bryr mig inte om saker på samma sätt längre,
Jag saknar bara...
Jag känner mig levade död...
Det känns som jag glömt dig...
Men minnerna lever kvar, och saknaden är stor!
Men det känns som jag ska sluta hoppas nu...
Jag ska bara vända ryggen, och försöka på nytt...
Men en sån stor del av mig saknar dig.
Saknar det vi hade, saknar minnerna...
Och gång på gång, tänker jag på våra mysiga stunder!
Våra mysiga stunder jag inte kommer få uppleva igen med dig "/
Det känns jobbigt... Men det är bara att stå på sig...
Jag kan inte säga något för att få dig tycka annat.
Kunde jag det skulle jag ha gjorde de...
Jag kan bara säga vad jag tycker om dig...
Men det räcker inte alltid...
Och i det här fallet, så är det så mycket enklare att uttrycka mig i tankar och ord...
Att säga det till dig, skulle va något helt annat...
Jag vill att du ska veta.. jag vill att du ska förstå...
Men jag vet inte om jag vågar förklara det jag känner för dig!
Du vet lite men inte allt.. och nu är det väl försent att berätta?
Jag är väl redan bortglömd för dig?
Jag är väl bara den där "vännen" du ville ha mig till.
Du känner ändå inte samma sak som jag gör...
Och nu på sista tiden börjar jag undra..
Om allt du sagt bara är en enda stor LÖGN!
Du kanske menade vissa saker...
Men KNAPPAST allt!
Och det sårar mig...
Jag kan inte säga så mycket mer...
Allt är bara så komplicerat...
Och jag förstår mig inte på dig riktigt...
Jag skiter i de här nu jag låter tiden få bestämma...
Och ödet får föra mig dit jag hamnar...
Och jag får bara försöka glömma...
För tiden läker inga sår...
Det är bara tomma ord i en mening som ska få en att hoppas...
För ett ärr kommer alltid finns kvar och det kommer skava...
Så man läker aldrig helt...
Så det enda man kan göra, är att glömma och försöka förstå....