trogblondie

vet egentligen inte alls vad jag ska skriva...
Har bara lusten till att skriva men om vad?
Tanken om "börjar jag bli som förut" har ploppa upp ett par gånger..
Att jag börjar bli den där Matilda som inte alls pratar..
Som inte alls uttrycker sig, den där tjejen med leèndet på läpparna och tyngden i bröstet?
Jag skriver ju inte alls mycket längre.. Jag pratar inte om de innersta med mina så kallade "bästa kompisar"
Jag låter det bara vara.. försöker acceptera det och gå vidare..
Låta nån såra mig, men fortfarande acceptera det.. inte stänga mig inne..
Har dock inte blivit direkt "sårad" än men det har väl hänt mycket annat..
Men de är sånt jag bara försöker acceptera, för det är ändå inget man kan ändra på...
Försöker inte tänka så mycket heller, det får bara en mer deprimerd..
Och vad är de bra för? det är ju bara sig själv man trycker ner..
Haha, har även tänkt på att.. jag är bättre på att ge andra råd..
Hjälpa andra ge bra råd och förstå mig på dom bättre än mig själv..
Även fast jag kan sitta i en liknande sits.. skumt.
Har tänkt på de rätt ofta.. och har börja försökt ta åt mig av de jag säger till andra :)
Bra början! En bit på starten iaf..
Aah nu vette fan.. nu skriver jag bara som tankarna flödar i huvudet..
Men what ever? det är väl de som är bra, eller?
Jäjä, några sista ord ifrån mig...

 

Att fela är mänskligt,
Att förlåta gudomligt !

Är ju inte så aktiv här på bloggen längre...
Anledningen till varför är nog ganska enkel..
Jag både glömmer bort den, och kommer aldrig på någe bra att skriva om liksom..
Jaja, jag får väl låta fingrarna flyga över tajenterna, och sedan får man se vad som kommer fram...

Idag då den 16/10 Lördag !
Vakna i en soffa trängandes med en annan.. ( Inte hemma )
Vakna med någon så otroligt ÅNGEST!
Inerst inne vet jag nog varför.. Men aah...
Att vakna upp med ångest och må dåligt är ju jag ganska van med..
Sätter mig själv i såna situastioner rätt så ofta..
Eller njä ibland.. Men de är ju så otroligt JOBBIGT!
Visst vet ju att jag får "tänka mig för"
Men vad fan.. Det går inte alla gånger full..
Man gör de som käns bra just då..
Sen vaknar man upp dagen efter med en skön bakfylla och ångest.. Inte lyckat!
Skit samma de nu.. Annars va kvällen HELT OKEJ! Inget att klaga över...

Annars då? Jora det rullar väl på..
finns inte så mycket att säga.. eller de finns väl
men inget jag känner att jag vill prata ut om (skriva)
Så jag får väl gå tillaka till mitt och sedan se vad denna kvällen har att bjuda på..
Rätt seg sen gårdagen.. knappt sovit..  och allt är bara BLÄÄ !

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.. Men tankarna finns där..
Mycket snurrar, och mycket undrar man.. men svaren är för långt bort..
Man har ju fått sig en och annan tankeställare emellan åt..
Men de finns ändå inget att göra åt saken.. Men sen är de ju så att tänker man problem-skapar man problem!
Det är svårare att att leva i det än att försöka förstå..
Man kan inte leva sig in i en annans situastion.. på samma sätt om man inte left i det verkliga..
Det verkliga som speglar sig på alla torg och gator..
Nu kanske jag bara bablar och ni inte fattar nånting..
Men jag skriver som tankarna ploppar upp i mitt huvud..
Nej detta får blir dom sista raderna för idag..
kan inte skriva på samma sätt i skolan som hemma..

Hur ska man göra?
Hur ska man tolka allt?
Ska man se det som ett bra ting?
Eller ett dåligt ting?
Ska man gå vidare..
Eller fortsätta på det man har påbörjat?
Så många olika signaler...
Så många frågetecken...
Så många funderingar..
Och den enda frågan: Hur kommer allt sluta?

Att man kan känna sig så vilsen varje gång?
Inte veta nånting.. Man bara väntar..
Väntar på att ta smällen igen..
Man vågar inte hoppas förmycket..
Även om man verkligen vill satsa...
Man är för rädd, men tar ändå risken?
Man försöker gång på gång..
Och kvar lämnad blir man med sorg...
Tårar som rinner, och en enda frågan: Varför?
Allt är för stort för att kunna förstå..
För komplicerat för att någonsin kunna fatta..
Känns som jag sutti i denna båten många gånger..
Men vet fortfarande inte hur man ska hantera situastionen...
Det blir som något nytt man aldrig gjort förut..
Eftersom känslan är likadan, bara lite annulunda...
Och de är det där "annulunda" som gör det så svårt..
Gör det så svårt att fatta allt.. att kunna förstå allt..  Att bara kunna vara..
Är det mig han tycker om, eller skalet som skymmer det där inne?
Många frågor utan svar...

Lovisa Matilda G Wiman

Lovisa Matilda G Wiman

Jag vet inte längre..
Hur känns det?
När vet man?

Allt ska altid vara så komplicerat.. Så inväcklat...
Och allt har sin egna smärta.. men vart går gänsen?
När vet man att det räcker? Och ska man ge upp eller inte?
När kommer min chans? När ska folk sluta leka?
Jag kan ju inte sitta och skriva hela tiden bara för allt fuckar sig JÄMT!
Även om de är mitt sett att komma över saker lite lättare.. 
Men de känns ändå fel.. det är ju ändå bara jag som läser skiten?
Jag som tänker.. Jag som skriver utöver det jag känner..
jag vet inte alls vad jag ska skriva just nu...
Allt är upp och ner och mitt i röran står jag och fattar ingenting..
Jag chansade bara.. vågade ta risken igen..
Och vad hände? allt blev som det bruka..
Eller det känns så iaf skit samma...
Ha ett rent helvete skit ner er och spy blod!

Det gör så ont när jag tänker på dig..
Det gör så ont när jag tänker på alla underbara sunder..
Det dundrar av smärta, och det finns inget som lättar...
Jag visste vad det va jag gav mig in på, men inte visste jag att det va såhär jag skulle känna..
Att jag skulle sakna, längta och tänka så enormt mycket...
Att inte höra något ifrån dig gör mig nästan galen!
Ska jag bara vänta, och se om det rinner ut i sanden?
Eller ska jag höra av mig? Du sa att du skulle göra det?
Allt dessa jävla olika signaler, och där mitt emellan står jag och fattar ingenting!
Jag vet varken hur jag ska vara, hur jag ska beète mig, om jag ska vänta eller inte?
Eller om jag kanske bara ska låta allt vara, skita i allt och släppa det som va..
Men det blir oxå jävligt svårt.. Både på det ena och andra viset..
Du har sagt så mycket som du verkligen verkar mena..
Och jag har inte hört något sånt på daga, månader ÅR!
Eller så kanske det bara är som allt annat..
Ett utnytjande, sen kastar man allt i sopporna utan en förklaring, utan sanningen..
Jag vet att mycket är svårt för dig, men det är det för mig med..
Och emellan åt känns det lite som att det är jag som hamnar i kläpp..
Jag vet inte varför, för det är ju inte så egentligen..
Men det känns bara så ibland.. men det är väl för att allt annat har vart så..
Nej jag vet inte alls egentligen.. Jag saknar dig så otroligt, tänker på dig och längta..
Bara jag fick höra din röst och få veta att allt är bra så skulle jag bli glad..
Och sedan om det bara förblir något ogjort, så hoppas jag bara på sanningen!

Lovisa Matilda G Wiman

Vet inte riktigt vad jag ska skriva..
Tankarna är många och komplicerade..
Och mitt ibland allt finns du..
Hur ska jag hantera just den punkten?
Ska jag bara skita i dig totalt och se vad som händer..
Eller ska jag fortsätta kämpa mot någe som verkar helt omöjligt?
Allt är så komplicerat med allt om dig..
Och det känns hela tiden som om jag får olika signaler..
Och att vi typ glider ifrån varandra långsamt men säkert..
Jag kan bara vänta och se hur allt slutar..
Och en sak vet jag.. Kommer inte detta funka med dig..
Så kommer jag lägga ner den fronten som många gånger har sårat mig..
Jag har försökt att hitta, försökt nå fram.. och jag har tagit risker..
Men hur många risker ska jag ta?
För vaje gång blir det svårare och svårare att våga tro..
Våga ta risken.. våga släppa in någon..
Kommer jag leva ett liv helt ensamt i min ensamhet?
Kanske borde jag bli selibat eller lebb, bi kanske?
Men det är inget man bara blir..
Frågorna är många.. och tankarna är komplicerade..
och funderingarna tar snart över...

Lovisa Matilda G Wiman

Som sagt, jag har skriv lust.. men inget att skriva om..
Inget jag kommer på att skriva om..
Så jag skriver väl som det kommer?
Kan börja med att säga att det stinker FAN ifrån vår källare..
Det luktar enda ut på gatan.. det stinker BAJS/AVLOPP !
Jaja, över till något annat...

Jag känner mig uppe, men samtidigt så nere, jag tänker mycket och undrar..
Funderar och flummar, drömmer mig bort det för att slippa bördan..
Men kvar i mitt hjärta dundrar det sedan av smärta..
Jag har alltid tänkt att allt händer av en anledning..
Men jag börjar tveka.. Ibland undrar jag inte om det är som ett straff, dom en hämnd..
Ett straff, eller en hämnd över allt jag gjort en gång i tiden?
Men man ska ju inte leva i det förflutna säger dom?
Men ändå ploppar det upp här och där över allt..
Och påmind blir man gång på gång.. så det är svårt att inte blicka tillbaka..
Tänka och fundera hur det skulle vart om jag fortfarande levde kvar i den skiten..
Svartet kommer man aldrig nå fram till, men man kan ju bara tänka säg vad som skulle hänt..
Kanske skulle jag inte ha sutti här idag, eller så skulle jag det..
Det är något jag aldrig kommer få svar på, och kanske är det lika bra.
Men jag får fortfarande inte in de där om att inte leva i sitt förflutna..
Eftersom det alltid springer efter en som en svans... Och undan det kommer man inte..
Det finns ju över allt, både minnen av det och mycket annat..
Och liknande folk stöter man ihop med gång på gång..
Eller folk som en gång betyt för en, som sedan har huggit en i ryggen med flit..
Gjort det med vilja och full förståelse.. hur kan man göra så mot sin egna kallade "bästa vän"
Man ska aldrig tro sig att man vet ved det är för personer för en sanningen kommer fram..
Och man ska alltid tänka på vad man säger till folk.. för allt läcker ut förr eller senare..
Och kanske är det av den "bästa vännen"
Jag tror det är många som har haft sig en kallad "bästa vän"
som sedan bara vänt ryggen till och skitit i en totalt..
Andvänt allt emot en, och spridit en massa lögner..
Lögner som kan bli ens mardröm...
Finns så mycket jag kan skriva..
Både om erfarenhet, besvikelse, förkrossande, sorg, depristioner, panik och mycket där till...
Men varför ska jag dela med mig när snacket sedan kommer gå?
Och varför ska jag berätta så mycket om mig själv?
När okända personer kan läsa om mitt liv?
Det enda jag delar med mig av, det är vissa känlor jag bär innom mig..
Känslor jag inte pratar om, bara känslor jag skriver om..
Och mina tankar och funderingar..
Jag skriver av mig för att sedan kunna ta ett steg närmre allt..
Det är mitt sätt att bearbeta saker och ting..
Och inte skriver jag allt detta för att folk ska tycka synd om mig
och tro att jag letar uppmärksamhet.. för jag har inte bett er läsa den..
Jag har bara sagt att ni kan läsa den..
Det är en stor skilnad..
jag sätter väl punkt här .

Lovisa Matilda G Wiman

Jag skriver väl några rader innan jag sak åka :)
Jag fattar mig inte på allt det här?
Så mycket olika vägar att välja,
Så många olika signaler?
Och så mycket känslor?
Är det så det ska vara?
Är det så det alltid har vart?
Så mycket obesvarde frågor...
Så mycket tänkande och undringar...
Och där mitt i världen står man utan svar?
Vem är det som vet? Svaret är ingen...
Man kan bara stå på sig, vara stark..
Och möta den gryma värkligheten öga mot öga...
Det finns inget som heter rätt visa, bara oretvisa...
Det är sjukt vad det är för en värld och samhälle vi lever i ..
Vart är vi på väg egentligen?
Så mycket oskyldigt folk som blir nerslagna på gatorna..
Tjejer blir våldtagna och misshandlade?
Finns det inte nån med vett i huvudet eller?
Dette är ett STORT frågetecken..
Och frågan är, vem kan göra något åt dette?
Sanningen är ingen..
Man kan bara bättra på sig själv...

Lovisa Matilda G Wiman

Jaha, och vad ska man ta och skriva idag då?
Har som sagt fortfarande inget vettigt att skriva egentligen..
Jag väntar bara på att få veta om jag ska åka eller inte på lördag :)
Och som sagt så kan jag fortfarande bara hoppas..

Jag lever som en valig människa...
I sin egna dröm och fantasier..
Fult med sagor och äventyr..
Men lyckas aldrig hitta dit..
Jag tänker och undrar..
Funderar och flummar..
Och den enda utvägen jag hittar..
Är sanningen som sviker så många människors hjärtan.





Lovisa Matilda G Wiman

Har ingen större lust att skriva egetligen..
Är både trött för de, och känner inte fört riktigt..
Men ändå så sitter jag här och slösar tid?
Kanske finns de någe att skriva om iaf? Kanske inte?
Imorgon får jag veta hur det blir med min resa jag ska göra på lördag...
Om de blir att åka eller inte? Hoppas ju självklart på att åka :D
Men men.. det visar sig :)  Kan inte göra mer än hoppas.
Min mobil paja ju oxå, så nu har jag köpt en ny :)
Rosa självklart! HAHA ! svårt att tänka sig? ;)
Nej har inget vettigt alls att skriva :s så BYE

Som sagt har vart dålig på att skriva varje dag..
Anntingen har jag glömt de, eller gjort massa annat.
Ska försöka bättra mig..

Jag tänker väl ganska mycket, jag oroar mig inte jag bara funderar..
Hur kommer det se ut om det skulle bli vi?
Skulle det hålla? kommer det funkar mellan oss?
Och är du den rätta för mig?
För jag vill ha något seriöst, inget man bara lekar med för stunden..
Det är en bit emellan oss, men det kan båda ha sina för och nack delar.
Man måste bara försöka se ljuset i det hela, och de sista man tappar är hoppet säger dom-
Jag har inte den blekast längre om hur det kommer se ut, eller hur det kommr bli.
Eller hur fan det är mellan opss egentligen?
Är det vi, eller kommer dt bli vi? eller hur fan äre?
Ett stort frågetecken som man inte kan fråga om heller..
Känns ju dumt, "hur är det mellan oss egentligen? Är vi ihop?"
Känns lite fel liksom..
Sen är det så mycket annat samtidigt, saken man föröker lägga bakom sig så länge..
Och snart börjar skolan igen, och jag ska sätta ribban lite högra denna gången, jag sak försöka,
Och jag ska klara det, försöka klara det iallafall..
Jag hoppas så mycket, jag vill så mycket men kommer jag nå fram?
Det är frågan...

vet inte vad jag ska skriva.. men sa ju att jag skulle skriva varje dag..
Vilken inte har gått som det ska än.. va ju borta ett tag sen har jag glömt och aah..
Men men.. Jag vet inte alls vad jag ska skriva.. jag saknar bara tillbaka till Öland :D
Saknar det som fan saknar dig! Känns så tomt just nu har inte prata med dig sen igår kväll..
Och inte får jag tag på dig heller.. Men jag kommer ihåg vad du sa sist.. och vad som kunde hända..
Och jag lovar jag kommer komma ihåg dom tre orden :)
men jag hoppas på det bästa och hoppas att allt är som det ska :)
Sjukt hade HELT glömt hur det va att känna så här, men det skäns skönt men väldigt jobbigt :(
Men men :) Jaa men nu orkar jag nog inte skriva mera.. skriver väl sen eller någe :)
Jäjä SKÅL PÅ ER !

Har inte skrivit på ett tag, ca 2 veckor..
Men jag åkte ju iväg, först till Finland en vecka.
Sen hann jag inte mer än hem så drog jag till Öland en vecka :)
Men nu är jag hemma, och tänkte skriva några rader :)
Kanske kan det bli en lång text, men vem vet, värd att läsa kanske?

Som sagt jag flydde för ett ögon blick, och som allt annat så hade det sin anledning.
Jag åkte först till Finland en vecka, med mamma och mormor :)
Det va helt okej i Finland, men man blev lite uttråkad, men skönt att komma ifrån allt :)
Sen hann jag inte mer än hem så drog jag till Öland en vecka :)
Och som sagt allt har sin anledning :) Men denna anledningen va väl någon helt annat :)
Skit sak samma :) Nu har jag iaf precis kommit hem med helt nya krafter och det är nu det gäller!

Jag ska inte hålla på och deppa, men vågar jag ta risken igen? det är frågan..
Vågar jag stå emot då? Kanske sviker jag inte bara personen utan mig själv med?'
Man måste ju våga för att få något för det. Men man blir rädd där på vägen när man försökt så många gånger..
Men det känns så rätt med dig, det känns så underbart med dig och helt fantastiskt !
Men på något sätt ändå inte.. Kanske är det min rädsla? Kanske tvekar jag för mycket och håller tillbaka..
Men alla har sitt egna sätt att beskydda sig och detta är väl mitt..
Kanske förlorar jag mycket på det, men jag går defenetift på den säkra sidan till att inte bli sårad..
Kanske har det sina för och nack delar.. Jaja, skit sak samma!
Jag tar det som det kommer, och så kan faktiskt saker och ting utväcklas..
Så man vet aldrig vad som händer, kanske är detta min chans på en ny början?
Det får jag aldrig veta, om jag inte vågar ta risken..
Kanske blir det mig ett dyrt kast, men jag får ta mina chanser, kanske lär jag mig något utavdet ? kanske inte..
Just nu kan jag inte säga så mycket om mitt indre..
Det enda jag kan säga är att allt känns helt normalt konstigt nog..
Det enda jobbiga är att jag tycker om dig när jag är med dig, tycker om dig mer och mer för varje dag.
Men när jag inte är med dig, saknar jag dig bara mest.. men känslan om kärlek finns där.
Den vågar bara inte riktigt krypa fram.. Skit sak samma :D Det som händer, händer av en anledning.
Och det som inte händer, har ödet bestämt, nej skit sak samma, nu är det bara att vänta och se.
Men är det nåt som lever där inne, är det mitt hopp om dig, min känsla om att bli kär.
Och min känsla om hur mycket jag tycker om dig egentligen. Du är för sjukt underbar!



Bilen är tagen i Finland :)
Lovisa Matilda G Wiman

Jag skriver ännu ett blogg inlägg..
Innan jag flyt för ett ögonblick...

Jag skriver väl ännu ett till för att skriva av mig lite..
Vat egentligen inte vad det är jag sak skriva..
Blir bara så trött på allt emellan åt..
Först visar inte folk sitt riktigt jag
fören man ska förendra saker i sitt liv...
Och när man väl börjar fixa upp saker och ting
får man bara veta ännu mer skit..
Saker som får en att tänka om och om igen..
Saker man trodde bara hände i filmer..
Men nu har/kan det hända mig..
Jag vet inte vart jag ska ta vägen?
Ska jag kanske vara rädd?
Ska jag fly för mitt liv?
Ska jag låta andra se ner på mig?
Händer allt detta som en hämd?
Har ingenting förändrats än?
Eller är det bara något som har legar och grott?
Något som kommer bli en marddröm för oss alla?
Oss alla? vår familj, släkt och vänner?
Men allt händer väl av en anledning?
Jag har inte en aning längre..
Inte många timmar kvar så är jag påväg bort här ifrån för ett tag..
Jag behöver nog det för att kuna andas ut och inte tänka så mycket..
Jag flyr inte av rädsla, men nu vet jag inte längre..
Ska jag kanske vara rädd?
Eller ska jag bara låta det hända?
Jag vet ingenting längre..
Jag måste verkligen bort ett tag..
För att sedan komma hem som en ny människa med kraft och mod..
Komma hem till den förendrade typen jag skulle bli..
Början till den förändrade...

Idag drar jag..
Idag flyr jag ifrån allt..
Idag flyr jag för ett ögonblick...

Jag tänkte stanna kvar och kämpa ännu lite till..
Men allt har pumpa ut mig på luft..
Så jag flyr för ett tag..
Jag flyr för att få andas ut...
För att tänka i lugn och ro..
Jag flyr inte av rädsla..
Jag flyr för smärtan som dundrar där inne..
Jag flyr för att kunna bearbeta allt..
Jag flyr för att sedan se verkligheten i ögonen..
Jag flyr för att sedan kunna gå vidare..
Jag flyr för att jag behöver detta..
Jag flyr för att finna styrkan innom mig..
Jag flyr för att detta är det enda sättet..
Enda sättet för mig att kunna andas ut..

Är det när man tänker för mycket som man vill fly?
Är det då man villl lämna allt och börja om?
Är det då man inte vill säga något, och bara sticka..
Är det då man vill lämna allt man kämpat för?
Är det då man säger att allt inte är som det ska?
När vet man när man inte orkar mer?
Och när vet man när det räcker?
När vet man när man ska ge upp, eller fortsätta?
När vet man om man funnit sig till rätta?
Och hur vet man att det är rätt för en?
Det finns inget svar på någon av frågorna..
Det är en känsla man har, en känsla man måste våga lite på..
En känsla,som alltid känns fel..
Och när allt känns så dyrstet och kalt..
Letar man sig in i det förflutna igen..
Man kämpar inte dit, det är något som kommer av sig själv..
Och varför är det så enkelt att hitta tillbaka,
Istället för att gå vidare?
Är det något slaks skämt ödet bestämt?
Finns det nått öde ens?
Eller är det bara såhär det är egentligen?
Dom säger att allt händer av en anledning..
Men vilken anledning då?
En hämnd? Ett tänkade? Ett stort hål av besvikelse?
Vilken anledning får allt att hända?
Jag kan aldrig sluta tänka på varför..
Varför allt detta, varför allt händer, och varför just mig?
Är jag värd detta? Har jag kämpa för detta?
Är det så här mitt indre vill leva?
Den enda frågan jag ställer mig just nu är...
Vem är jag mer än Matilda?