trogblondie

Hade tänkt mig skriva lite.. men är nog bättre på att tänka just nu bara..
Jag känner mig förvirrad på något sätt.. utpumpad..
Och nånstans innom mig lever min ångest fortfarande kvar..
Jag vet inte vart ifrån den kom denna gången..
Men de lär ju va något som jag ångrar, något jag gjort..
Eller bara för att liksom.. Bara för att jag är jag.. Bara för att så är de jämt..
Det är så jag lever.. Min ångest finns alltid där..
Oavsätt om jag vill de eller inte..
Den bara finns.. den lever bara vidare.. Precis som allt annat..
jag får panik av just den känslan, av just den tanken..
Jag vet inte hur jag ska göra eller hur jag ska bete mig..
Det är precis som om jag gömmer mig för allt.. Gömmer mig för mig själv... 
Gör de jag ska göra på dagarna, och sedan kommer jag hem, för att sova bort problemen...
Och när helgen närmar sig, så super jag bort det istället..
Den stora frågan är varför?! Och den kan jag inte svara på..
Det är precis som om jag gömmer mig hela tiden..
Gömmer mig för mig själv.. Jag vågar liksom inte se mitt inre...
Jag vågar inte se mig sårbar..  Jag blir sårad bara av tanken..
Jag va den som inte prata ALLS om de jag kände eller de jag tänkte..
Jag börja sedan öppna mig med mitt skrivande.. kanske inte fullt ut, men en bit på vägen iallafall..
Allt måsta ju ha någon att prata med någon att se upp till.. Och de hade inte jag...
Skrivandet va min endautväg.. visst alla kan läsa de.. men what ever?
Sanningen kommer alltid fram till sist.. och jag skriver ju oftast i "gåtor"
Så alla förstår ju inte.. Men sakta så kunde jag börja prata med folk..
Jag kunde berätta en del men inte allt.. jag börja uppna mig för verkligheten..
Något som jag aldrig gjort förr! Någe som jag ångrar lite idag.. för det va precis som att få en smäll på käften!
Därför är jag inte så "kontaktbar" på bloggen längre...
För varför ska jag försöka uppna mig, när ingen ändå lyssnar och förstår en?