Hann inte med att skriva igår (lördag)
Har haft lite fullt upp..
Men men jag får väl skriva något nu :)
Helgen va väl helt okej :)
Lite dumheter i fredags bara men men..
Sånt man får ångra i efter hand..
Hann iaf inte mer än hem på lördags morgon
så va jag tvungen att dra igen..
Kom hem nu nyss nästan :)
Vart borta hela helgen...
Det har väl inte hänt så mycket..
Mer än att mina tankar typ har ploppa upp då och då..
Men jag försöker tänka bort dom gång på gång...
Ibland är det enklare än andra gånger..
Men jag måste försöka glömma för att kunna gå vidare..
Man kan inte leva i det förflutna hela tiden..
Även om det är JÄVLIGT enklet att tänka tillbax på det..
Allt annat är väl som det brukar..
Och allt man fortfarande bara kan göra, är att vänta och se..
Vänta och undra, önska och sakna..
Folk säger att tiden läker alla sår..
Men sår lämnar alltid ärr..
Ärr som rivs upp gång på gång..
Och så sitter man där igen med all sorg...
Nej jag har inte så mycket mer att skriva..
Och som sagt jag ska ju föröka att INTE skriva något deppigt osv
Men det är svårt när smärtan kommer tillbaka gång på gång..
Och det enda sätte amn kan dämpa den på är att skriva..
WHAT EVER THE LIFE GO ONE...
Btw, Ett stort grattis till Emma (min syster dotter)
Som fyller två siffrigt idag, hon blir nämligen 10!
GRATTIS MOSTERS PRINSESSA <3
Jag har ju lovat... En hastig körning till stockholm bestäld ;)
Jag får väl hålla det jag lovat...
Jag ska ju föröka med att skriva i bloggen varje dag..
Även om vissa texter kommer bli längre än andra.
Och det är inte det enda jag har lova..
Jag ska både föröka sluta röka, och endra på mig själv lite :)
Kämpa för det målen jag vill nå :)
Och efter sommaren om jag kommer ihåg det
ska jag skriva om vad jag gjort i sommar och vad det är jag har klara av att ändra på :)
Ja något oväntat hände igår kväll/natt.
Mamma fråga mig bara från igenstans "MATILDA! Ska vi åka till stockholm"
Jag jag svara: driver du med mig? Och hon svarar prångt nej att hon inte gjorde det.
Jag trodde henne inte och sa, Aah sen när jag säger ja kommer du säga nej jag skoja...
Men hon satt fast vid sitt nej, så jag svara okej vi åker..
Och efter 5 minuter va vi på väg till stockholm...
Anledningen till att vi åkte dit är ganska rolig :)
Vi hade sagt att vi skulle åka och bada, ta ett kväll dopp..
Men så börja det regna här i eskilstuna, så vi åkte till stockholm för att bada :p
Och sov sedan hos min moster, och åkte hem där ifrån på förmiddagen idag :)
Ganska roligt när något sånt där händer ganska hastigt :)
Och idag blir det lite party party med Amanda :)
Länge sen vi sist sågs och gjorde något :) Så det kommer bli skojigt :)
Jaa, jag har väl inte så mycket mer att skriva?
Men vi hade en rolig sajtsing tur i stockholm mitt i natten..
Vi körde närmligen fel och virra omkring oss på östermalm..
Och så höll dom på med väg arbete..
så mamma ser ju inte att hon kör på cykel banan fören jag säger till henne..
Men till sist kom vi fram till min moster och gick och bada mitt i natten :)
Väldigt skönt i vattne va det :) Och tack vare den kväll/natten
Så bjuder jag på en bild med min nya bekini :D
Jag funderar... Man måste kunna se verkligheten i ögonen!
Jag har fundera på om jag ska försöka skriva av mig här på bloggen varje dag..
Men det är inte alltid jag har något att skriva om..
Tankarna är många men ändå står det helt still?
Det är precis som man bara sitter och väntar på att något ska hända?
Väntar på nånting som aldrig kommer att hända..
Allt känns ju så omöjligt hela tiden... Men endå har man kraften till att sabba allt?
Ibland kan jag inte förstå mig på allt här i världen?
Så mycket sjuka grejor som händer hela tiden..
Och där mellan himmel och jord står man som ett fån, och föröker se helheten i det hela..
Vilket inte går alla gånger.. men försöker förstå varför, men svaret är för långt bort för att se...
För långt bort för att kunna nå, om allt bara kunde vara lite närmre så man fick tag på det..
Varför alltid kämpa? Varför alltid känna tomhet och tvivel?
Varför alltid deppa när allt händer av en anledning...
En anledning man aldrig kommer förstå vaför...
Solen skiner dag för dag, och ännu en dag gryr..
och ännu en dag ska man föröka förstå allt?
Ännu en dag där man ska kämpa för sitt liv, för sitt samveta, för sitt rätta jag!
Det finns aldrig någon som kommer riktigt förstå dig..
Ingen som kommer känna lika dant som du..
Och ingen kan säga, " jag förstår dig, jag vet hur det känns"
Kanske vet du hur det kändes för dig, men inte hur det känns för mig..
Alla är inte som en själv, det finns folk till allt..
Och alla gör vi misstag, sånt man får lära sig av, och leva med..
Man kan inte alltid leva i det förflutna.. även om det alltid kommer finns där..
Man kan inte sitte och tycka synd om sig själv jämt, även om det är väldigt enkelt..
Man måste se verkligheten i ögonen, och lära sig att leva med sanningen...
Hellre sårad av sanningen än av lögnerna... Och som sagt...
Frivillig ensamhet, är frihet!
Matilda skriver av sig, falskhet på nära håll, och vårt sjuka samhälle...
Vet inte vart jag ska börja?
Vet knappt hur jag ska skriva, om varken hur eller var...
Så mycket som händer när man väl ska årdna upp saker och ting...
Och det är så många man måste försöka glömma hela tiden..
Så mycket falskhet på så nära håll som man bara inte vill se eller vara med om..
Man vill bara ränsa bort allt sånt, men någonstans finns det enda kvar, det är som att det har tagit en del av ens liv.. Att det är ett MÅSTA att ha det nära sig men ändå på en bit avstånd... Det blir som ett beroenda, eftersom denna sjuka värld är bygg på en enda stor fet LÖGN! En lögn om oss själv och alla andra..
Det är lätt att se allt utefrån, men där inne då? Där bara dunkar det av smärta, tvivel och sorg...
Och vi vet om det själva, men bara igronerar det, låter känslorna ta över, och så står man där snart igen..
Bland alla falska människor, och har alla jävla lögner upp till öronen.. bara bull shit..
Bara en massa jävla snack om hur dåliga alla andra är, hur hon/han ser ut, hur dom beter sig och är..
Och där får man bara stå och lyssna på och hålla med, spela tiater och lägga på sig masken igen..
Vart fan är världen på väg? Så mycket patetiskt folk, så mycket våghalsade personer, så mycket sorg och tvivel.. och vad gör vi åt saken? Vi kollar bara på, vi kollar bara på när folk mår som dåligast, kollar på när folk tar livet av sig, och vi låter dom göra det? Och sen säger vi hur ledsna vi är? Det va ju just vi/dom som stod och tröck ner personen, stod och sa hur ful och fet och äcklig och patetisk han/hon var.. Och inte fan fattar vi att felet aldrig låg oss personen, felet låg oss oss själva? Det va vi som va sorgen och smärtan.. det va faktiskt vårt samhälle som förosakde detta.. det va vi som lever som fick allt att hända.. skulle vi nån gång få upp ögon och se hur fan det egentligen är, vart problemet ligger, ocg varför det blev som det blev, kanske skulle det bli en förendring, kanske inte? Det är så lätt atta bara skylla allt på alla andra, man ser aldrig hur mycket man själv förosakar, hur mycket man själv gör som är fel.. och det känns ju så skönt att veta att felet va ju inte mitt det va hans eller hons fel..
För då behöver man ju inte ta på sig skulden över något dåligt.. allt detta är så SJUKT!
Det är vi som gör så att allt händer, och vem är det som fattar det? JO, INGEN!
Okej okej, nu va det egentligen inte detta jag skulle skriva men bara taken och ilskan om det kom upp..
Även om jag oxå har gjort många misstag, men det är mänskligt, bara man kan lära sig NÅNTING utav det!
Ibland är det svårt att leva med sitt samvete, det är så mycket skuld man tar på sig jämt och ständingt, och allt man får som tack är en kniv i ryggen.. Jag skulle nästan kunna skriva en bok om alla mina tankar om själen innan om mig som bara skriker om smärta.. Men varför ska jag göra det när den enda som lyssnar är jag, och mitt hjärta som jag har kvar.. Detta kanske inte blev något bra skrivet.. Är både trött i huvudet och på allt som ingen förstår!
Jag får ta och skriva imorgon eller en annan dag när jag har orken, lusten och tiden...
Du är så skratt retande, är det du eller jag som är patetiskt? FUCK OFF BITCHES !
Det är helt sinnes sjukt!
Jag skiter i dig något TOTALT!
Men ändå snurrar du i mina tankar gång på gång..
Varför bryr jag mig? Finns du fortfarande kvar innom mig?
Eller är det så att jag bryr mig för att sen ge dig en FET DISS!
Mig är inte den man bara spelar ett spel med..
För jag slår tillbaka, och hur eller när vill du icke veta !
Du är bara något så otroligt SKRATT RETANDE !
Irreterande skratt retande! Och jag BRYR MIG!
Fast inte bryr mig sådär som förr, utan nu mer för att få ett gott skratt!
HAHA PATETISKT ! vet inte om det är du eller jag som är det..
Men själv skulle jag syfta på dig, haha!
Jadu inte ska du få förstöra mer för mig..
Detta har fått mig på många olika tankar, och som sagt, MATILDA SKA FÖRENDRAS!
Tro det eller ej, men jag ska kämpa fört!
Nu helveta ska jag visa min styrka, visa min kraft att kämpa..
Och INGEN och då menar jag INGEN ska få leka med mig som du..
Jag jag är fan så mycket bättre än du, fan så mycket bättre än många av er..
På ren svenska killar är skit, och kärlek är bara sex, och efter det blir man sårad..
SÅ FUCK OFF BITCHES !
Ett misslyckande leder till ett till misslyckande... Matilda ska förendras!
Allt blev så komplicerat att man hamna på ruta ett igen..
Och inget finns att göra åt saken.. Det enda man kan göra är att rätta sig efter det som händer...
Precis som alla andra gåner.. Ett misslyckande leder till ett till misslyckande..
Och där står man utan kraft igen, bara risken och modet som håller kvar en på en ganska stadig fasad...
Medans allt annat försvinner iväg.. men detta ska det bli en förendring på, jag ska förendras..
Jag kommer inte fortsätta vara den där typen alla tror sig veta allting om..
Jag ska bli den typen igen hade lärt känna egentligen, den typen jag va från första början,
Innan allt blev som det blev, jag har liksom left i en lögn om mig själv nästan.,..
Jag har alltid vart ärlig och stått för de jag gjort.. även om jag oxå har gjort misstag..
Men nu ska jag börja om helt ifrån början, har jag redan ramla ner några steg..
Kan jag lika bra ramla ner helt och hållet, och börja om på en ny start och bara skita i allt.
Gå vidare och försöka lära mig ut av det, och förmodligen kommer jag ta många risker jag aldrig vågat förr..
Risker som kommer förendra mycket hos mig.. Kanske är det de jag behöver?
Jag har ingen lust längre och sitta och skriva om hur surt allt är för mig jämt..
Hur allt bara sappar ner på mitt humör, och hur tankarna snurrar och känslor sviker gång på gång..
Även om jag vet att det kommer hända flera gånger även om det blir en förendring..
Jag orkar inte skriva mer om massa skit, massa problem, massa sörjande..
Den där kämpande Matilda finns där inne, och henne ska jag se till att folk ska få se mer utav..
För jag ska FAN inte falla för någon mer.. Jag ska FAN inte sitta i denna båt igen..
Även om den risken finns att de kommer bli så blir det hårda bud, och då är det bara sätta hårt emot hårt!
Jag klara det, varken med eller utan er hjälp!
Jag vill... dig kommer jag ju aldrig få...
Jag vill öppna mina ögon och se
Jag vill torka mina tårar och le
Jag vill lära mig fatta och förstå
att dig kommer jag ju aldrig att få..... 
I mitt hjärta dunkar det av smärta...
Så många känslor, och inget går att förklara...
Jag vet inte alls hur jag ska börja?
Jag vet inte alls hur jag ska tolka och hantera alla signaler...
Jag får som en oroväckande känsla, eller vad man ska kalla den?
Det är jobbig och får mig frustrerad emellan åt.. Känslorna tar över liksom...
Jag vet inte hur jag ska tolka allt, vet inte hur jag ska Beète mig...
Jag är ju mig själv, men ska jag beète mig som en kompis eller början till kärlek?
Jag är rädd för att förstöra någe, och de enda jag förstör det är mig själv..
Jag skulle vilja snacka om de, förklara och berätta.. men det går liksom inte..
Räslan att missta dig är för stor, även om jag vet där inne att jag inte kommer missta dig.
Inte missta dig helt iallafall... Men det är något där på vägen som tar emot..
Det är som att nånting gör mig rädd gör mig feg, och allt bara skiter sig...
Jag vet liksom inte hur jag ska förklara känslan, hur jag ska förklara hur allt är så förvirrande..
Hur tankarna snurrar ständigt, och hur mycket jag tänker och saknar dig nästan ständigt..
Jag hade glömt hur det va att känna såhär, hur det va att tycka om någon på det där lilla speciella sätte...
Och nu när jag vet, nu när du visat mig så går den där känslan likson inte att förklara!
Den är så underbar men samtidigt så jobbig! man vet ingenting, för inget verkar gå framot liksom..
Allt står kvar där mitt emellan himmel och jord ungefär.. Vet inte hur jag ska förkklara..
Det är bara så sjukt! Varför finns känslor och kärleken för?
Varför ska man tycka om så många andra och en speciell person, när man kan tycka om sig själv istället?
Tanken om att bli selibat har ju ploppa upp ibland.. men jag skulle nog aldrig klara av det..
Jag är beroende av hoppet till k'ärlek.. jag är för kärleks full helt enkelt..
Och det kommer jag inte sluta med att vara... nu sätter jag punkt jag kommer inte längre med detta snacket.
Så förvirrande...
Så förvirrande allt kan bli...
Så många olika signaler man kan få..
Så mycket man kan börja tänka på..
Nått så vackert man kan börja bli rädd för...
Bli rädd att aldrig mer få känna känslan av..
Att aldrig mer våga igen, våga ta risker...
Vad ska jag göra? Jag vill ju lika mycket som du vill...
Även om vi skulle ta det lungt och börja om igen...
Jag går med på det lika mycket som du..
Fast vi båda vet hur det egentligen ska vara mellan oss..
Kommer det fortgå så här? Eller är det så här de alltid kommer att vara?
Kommer nån av oss bli sårad? Vem av oss i såna fall?
Jag blir rädd lika mycket som jag vill.. Jag blir rädd att aldrig mer våga..
Jag är rädd att tappa balansen, rädd att förlora nått vackert igen..
Jag blir bara så.. så glad och lycklig med dig..
Och jag har inte känt så på en oändlighet..
Men samtidigt känns allt så inväcklat och komplicerat..
Och det gör mig osäker, det gör mig rädd..
Och ibland kan jag känna mig så fruktansvärt nere...
Jag blir nere av ilska om mig själv, ilska om att försöka våga igen...
Och enda tanken är "jag skulle aldrig"
Allt bara flöder över i huvudet på mig,
och känslorna blir så inväcklade och rädda..
Det är lite som att jag inte vet vem jag är emllan åt..
Jag vet inte alls hur jag ska förklara mig..
Hur jag ska utväckla mina tankar...
Dom finns där innanför pannbenet..
Men längre kommer dom inte...
Lovisa Matilda G Wiman
Blir bara så irreterad & frustrerad! Jävla skit snackare!
Varför ska folk alltig komma ivägen?
Och varför ska dom ens bry sig?!
Ganska tröttsamt att det finns sånt folk..
Folk som gillar att förstöra för andra..
Dom kan väl förstöra sitt egna istället?
Blir bara så irreterad och frustrerad!
Och sånt folk man trott vart ärlig och uppriktigt?
Glöm dom bara! För dom hugger dig i ryggen till sist dom med!¨
Sån jävla onödigt skit snack, men genom sig själv känner man ju andra...
Över till någe annat nu så inte gärnan min springer iväg av ilska!
Tankar och känslor är någe helt annat just nu..
Mer förvirrande än underbart...
Jag vet vad jag känner och vill..
Men nånstans där på vägen börjar jag fundera igen..
Jag blir så osäker när jag får olika signaler hela tiden..
Fast jag vet hur du känner och vill ha det..
En sak är säker, vi funkar inte alls lika dant på den punkten...
Och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag sak skriva om allt...
Jag har bara känslan att jag vill skriva av mig lite..
Men om vadå? Jo allt och ingenting...
Och nu känner jag bara hur min ilska och irritastion börja komma tillbaka...
Kanske ska gå över till den punkten igen?
Jag blir så TRÖTT på allt skit!
Men folk finns det ju till allt..
Och uppmärksamhet verkar vara en STOR del i snacket..
Hatar såna där avundsjuka/svartsjuka jävlar
som verkligen MÅSTE förstöra för andra!
Verkligen MÅSTE snacka en massa om andra folk än om sig själv..
Problemet sitter inte hos mig, det sitter hos DIG som snackar så jävligt!
Ta och växupp va rak i ryggen, och stå för vad du säger och gör!
Va uppriktigt förfan! Du kommer inte komma långt med ditt jävla snack i slut endan...
För det är dig folket kommer snacka peka och skratt åt!
Så omoget, så patetiskt! Nej nu får jag sluta skriva om detta..
Jag börjar kocka snart! FUCKIT FUCKIT FUCKIT !!
Lovisa Matilda G Wiman
Men nånstans där inne känner jag en saknad.. En saknad om dig!
Allt har sin egna mening..
Sitt egna öde, och sin egna tro..
Jag vet egentligen inte alls vad jag ska skriva..
Jag känner mig så tom på något sätt..
Så tom på allt.. Inte ens tankarna snurrar längre..
Och känslorna har förstelnat...
Det känns som jag bara står kvar på samma plats..
På samma jord.. Med samma tro..
Mitt hopp om dig, dig som jag så länge viljat fånga..
Kanske har jag fått en bekräftelse?
En väldig dålig såndan.. kanske ska jag ge upp hoppet?
Och tro på något annat? Men det skulle kännas så fel..
För det är du som gjort att mitt hjärta åter en mening får!
Efter en sån lång vandran i ensamhet av mörker, bruster hjärta och ingen tro..
Men du fick mig att vågra igen, fick mig att se ljuset till en lycka i fram tid..
Och jag hoppades/hoppas att det blir med dig, för du får mig att känna mig så trygg med dig!
Jag finner inga ord att förklara, för du är för bra för att vara sann...
Och allt känns så himla sjukt! Varför skulle det vara just du?
Du som mit hjärta fånga med storm, !
Allt detta med en sång..
Jag är inte ledsen, fast jag vet att jag kanske inte dig har fånga..
Jag är bara så glad att jag lär känna nån som dig..
Trodde aldrig de fanns nån så underbar som du!
Men nånstans där inne känner jag en saknad.. En saknad om dig!
Det känns ju så HIMLA tomt utan dig!
Lovisa Matilda G Wiman
Tankar svallar över, och känslor är bara blandade.. Och mitt i smeten där står jag...
Tomt mörkt och bara kallt...
Mörkret smyger sig sakta emellan mina tomma springor,
mitt tomma jag... Och svag sitter jag kvar...
Tårarna vill rinna, men som fasnar i ögon vrån..
Själen vill skrika hjälp, men vågar inte..
Kroppen vissar tecken som tyder på massa..
Och känslorna bara svallar över..
Och mitt i smeten, där står jag!
Tomma jag! Lilla jag! Bara jag, ensamma jag!
Jag fasnar i tanken, tanken om dig..
Tanken om att bli sårad, tanken att bli sviken igen..
Jag blir rädd, rädd för mig själv!
Om jag inte glömmer, om jag inte vågar...
Kommer jag någonsin våga ta risker då?
Våga satsa? Våga att sårar mig själv?
Jag vet inte alls hur jag ska uttrycka mig..
Allt bara kommer av sig själv..
Allt bara väller över...
Och just du, tankarna om dig, känslorna för dig,
Är som fast spikat! Det går inte en minut utan att jag tänker på dig..
Måste jag glömma dig, eller måste jag våga berätta?
Jag vet faktiskt inte själv?
Jag sitter i min längtan av svek.. Min länktan till något bra.. en länktat till dig !
Blandade känslor, bröt ut i tårar...
Tankarna snurra i ett, och känslorna va blandade..
Visste inte om jag skulle skratta eller gråta...
Men tårarna kom på kvällen sen av sig själv..
Det har blivit en vana att gråta i min ensamhet, när ingen annan ser...
Jag vet inte riktigt varför allt känns så konstigt?
Kanske tar jag för mycket förgivet?
Eller kanske är jag bara så fruktansvärt rädd?
Och min ilska emot folk... Har bara växt sig till HAT!
Och jag menar det bokstavligen!
jag visste inte vem jag va igår...
Jag kände inte igen mig själv faktiskt...
jag brukar inte bara gråta sådär? :o
Sist jag grät va nångång förra året...
Kanske blev det bara för mycket för mig?
med tankar och känslor och allt sånt..
Jag kunde helt enkelt inte hålla smärtan imon mig längre...
Så jag bröt ut i tårar, kanske är detta bara en av många anledningar?
Jag vet fortfarande vad jag vill... Jag måste berätta, men frågan är HUR?!
har inte en aning om vad jag sak skriva..
men någe innom mig vill bara skriva av sig..
men om vad vet jag inte riktigt..
Fingrarna får bara flöda över tajenterna...
Precis som tankarna får snurra i huvudet...
Jag vet fortfarande vad jag vill..
men att komma dit är inte lika enkelt..
och jag vet inte hur jag riktigt ska göra heller ...
jag vill så gärna berätta.. men frågan är HUR?!
Jag vill ha det sagt.. men kanske är de för tidigt?
Eller kanske är det snart försent?
Den frågan kan jag ställa mig själv ett par gånger om dagen..
men jag vet att jag ska ha det sagt innom denna månad..'
Sen får jag ta risken som kommer.. kanske kommer jag krossa mig själv igen?
det åter står bara att se... jag kan inte gör så mycket mer..
Tankar och känslor är inget jag kan styra över...
jag har alltid vart en känslomässig person.. Och det är en sån jag är...
Kanske kommer stämmingen bli annulunda?
För hoppningsvis inte.. jag fortsätter bara att hoppas...
Och ber till den gud jag aldrig lita på..
Kamelryttaren som borde sitta i bur || Och sen DIG pappa!
Eller rättare sagt, lida av din skam..
Det är dig själv du skämmer ut,
men mig du ger pina och pest!
Äcklet som jag kallar kamelryttaren,
är ingen människa, han är ett hårit djur!
Ett hårit djur som borde sitta i en bur!
Kärlekn är blind, men vad ser du hos han?
Svaret är.. INGENTING!
Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig!
Men jag börjar se verkligheten jag lever i..
Min verklighet med skam och pina, besvikelse med ilska!
Jag kan snart inte behärska mig längre!
Jag blir så frustrerad! Och jag orkar inte bry mig längre!
Jag orkar inte lägga energi på sånt jag egentligen inte behöver...
Och det enda jag inte behöver lägga energi på, det är dig pappa!
Jag börjar tröttna på dig TOTALT!
Kanske är det fel av mig att vika ut dig såhär på min blogg..
Men någonstans måste jag få skriva av mig..
Och om du inte va min pappa, skulle jag kalla dig VÄRDELÖS!
Och bokstavligen mena det! Du är som ett enda stort skämt ibland!
Och du gör bara en uppretad och så förbannad!
Du fick börja träffa mig för 7-8 år sen..
Innan det hade vi inte träffads på 7-8 år!
Och vad har du gjort för att försöka lära känna din egna dotter? INGENTING!
Du bryr dig bara om en massa annat.. Som tex bara mina äldre syskon..
Mina äldre syskon som du redan har haft chansen att lära känna och hela den delen..
Du har haft din tid att försöka ställa upp på dom redan!
men jag, JAG! jag som är 17år som har hela fremtiden framför mig...
Jag som kan göra något åt mitt liv, och bli något i framtiden, det bara kastar du bort!
Dom andra har redan haft sin chans, och dom misslyckades...
Och mycket tack vara dig! Jag fattar inte hur du orkar leva med dig själv ibland..
Detta handlar inte om svartsjuka eller avundensjuka!
Det handlar om att DU inte kan se rätt och fel, se vad du egentligen borde satsa på..
Som tex Rickards och Hannas ultraljud va det viktigare än min skol gång?
Viktigar än hur jag mådde just då? Allt va skit just då..
Och det va skit långt innan de med, och vem va det som brydde sig?
Inte DU iallafall! Finns så mycket negativa saker jag kan skriva om dig..
Så mycket ilska, besvikelser, och stora lögner jag kan skriva om..
Men jag orkar inte lägga min energi på dig längre...
Du får ta och visa dina framfötter snar...
För jag börjar tröttna på dig något oäntligt!
Och snart bryter jag alla band med dig...
Du får ju bara en att känna sig så misslyckad ibland..
Men jag vet, jag vet att det största problem det är DU!
Lovisa Matilda G Wiman
Tredje steget fram? Eller tredje steget bakot?
Ve det tredje steget fram?
Eller fortsättning på det sämre?
Tre steg bakot kanske?
Jag vill inte gå in på ditaljer...
Och jag vill inte säga för mycket..
Men det är en sjuk känsla som lever innom mig...
Jag kan varken beskriva den, eller säga hur det känns...
Det liksom bara finns där, lever innom mig just nu...
Men samtidigt är allt så komplicerat..
Och det gör mig liksom rädd på någe sätt..
Jag har precis börja tro på drömmar..
Tro på min drömm som jag så länge drömt om..
Som jag så länge har fantiserat om..
Jag vill börja tro på verkligheten..
Men vill fortfarande ha kvar mina drömmar...
Jag kan inte beskriva känslan jag bär på ljust nu..
Den är både jobbig, ledsam men samtidigt så UNDERBAR!
Samtigigt som djupa sår lever kvar, besvikelst och tunga dar
Jag är bara så glad med dig :)
Och det kan ingen hindra mig ifrån...
Det är SJUKT! SJUKT att man kan känna såhär,
jag hade precis glömt hur underbar känslan egentligen är..
Lovisa Matilda G Wiman
Var det ännu ett steg fram? Eller början till misslyckan?
Eller fortsättningen på någe som kommer bli dåligt?
Kanske ännu ett misslyckande?
Jag vill inte hoppas för mycket... Men de är svårt..
Jag vill ju inget annat än att just fånga dig!
För mig har du redan fångat på ett aldeles specielt sätt!
men någe måsta väl allt detta betyda?
Jag får tanken på det om och om igen..
Och den fortsätter bara snurra..
Tanken på dig, och om att det faktiskt måste betyda något...
Det måsta det ju göra eftersom allt annat utanför de "vi har"
Om du förstår hur jag menar..
Eller är det bara jag som har höga förhoppningar och vill at det ska vara så?
Allt skulle vara så mycket enklara om jag bara berätta som det va!
Något innom mig vill.. men något annat säger "nej inte nu, vänta tills senare" ?
Hur ska jag tolka alla mina egna signaler? Jag vet ju redan vad jag vill..
Men jag tror jag är för rädd att bli förkrossad igen...
Ännu en gång skulle göra mig förstörd...
Och så länge du inte vet någe..
gör du det inte medvetet om det skulle hända...
Det kanske är mitt sett att skydda mig själv?
Jag vet faktiskt inte..
Jag kan bara vänta, vänta och se.. Hoppas och be..
Eller så kanske det slutar med att jag får leva i mina drömmar...
Minna drömmar om dig <3
Allt är som en beriodalbana...
Allt är som en beriodalbana...
både med tankar, känslor och allt annat!
Ibland känns allt så bra, och jag bara känner en längtan i kroppen...
Tills den helt plötsligt kan förvandlas till något obehaglit...
Något jobbigt, men jag fortsätter bara längta.. Hoppas och bara ber..
Och samtidigt är jag så rädd... Rädd för vad som kommer att hända..
Jag vill inte bli den där deprimerande Matilda som förut..
Jag vill bli lycklig precis som alla andra... Jag vill njuta av livet.
Vill känna mig bekväm i allt jag gör, vill inte känna den jobbiga känslan då...
Och inte annars heller.. Jag vill njuta av det livet har och bjuda på..
Och jag vill inte gå den vägen där jag bara möter motgångar, gång på gång..
Jag vill ha med vind den här gången, och inte mot vind..
Den vinden har jag redan mött så många gånger...
Och ännu en gång kanske gör mig förstörd?
Det är oxå en rädsla i kroppen som smyger sig över ryggraden emellan åt.
Jag får gåshud av bara tanken, jag vill glömma allt det gammla..
Börja på ny start, leva upp till mina förväntningar...
Men jag behöver den där med vinden, och kraften att lyckas!
Och den störta förändringen jag kan få, det är om jag kan fånga dig!
Det skulle vara en stor kraft till att lyckas, jag vill inte misslyckas något mer..
Jag har redan tagit mina konsikvenser för alla misslyckanden...
Och denna gången har jag ingen lust att hamna i fler depristioner..
Det är jobbigt som det är med min socialforbi...
Och det enda som behövs till att lyckas komma över den är mod..
Men mitt mod lyckas aldrig nå fram.. Och jag vet att det finns hjälp för såna som mig..
Såna som mig som har just socialforbi, men är det värt att springa på barn-psyk
och må ännu dåligare, mär man vet inerst inne att man kan klara av att få fram modet själv..
Men kanske med lite hjälp på vägen av såna som faktiskt bryr sig..
Finns inte så mycket jag kan säga längra..
Jag kan bara fortsätta be till den gud jag aldrig lita på, vänta och se, och bara fortsätta hoppas!
Lovisa Matilda G Wiman
Va det ett steg fram? Eller bara väntan på något annat?
Är det ett steg fram?
Eller är det bara väntan på något dåligt?
Någon bra kanske?
Den frågan kan man ställa sig.. Om och om igen...
Och svaret kommer när man minst anar det...
Och jag hoppas det inte slutar som alla andra gånger..
Jag vill inte det.. Det får inte göra det!
Jag hoppas det inte har förstört något..
Det får inte ha gjort det.. Det har inte förstört något!
Det bara inte får hända igen.. Jag orkar inte med det..
Det kan inte sluta så.. Alla teckan tyder på så mycket..
Både bra och ibland dåligt.. Mest bra, hoppas jag?
Det kan inte tyda på något anat...
Jag kan bara fortsätta be till den guden jag aldrig lita på..
Fortsätta vänta, se vad som händer, och hantera situastionen då!
Jag vill bara att det ska vara som nu, fast mer tätt intill!
Och att det bara ska fortsätta leva...
Allt skulle vara så underbart.. Och jag är värd det.. Eller?
Värd det efetr en sån längtan... Längtan jag gömt mig för ett tag.
Längtan jag gömde i ensamhet och tysnad...
Liksom allt bara svartnar och man försvinner in i sitt egna sagoland.
Sitt sagoland där drömmar blir verklighet!
Där man kan sväva på rosa moln och aldrig mer tänka på vad som kommer hända efter...
Där man bara lever livet efter varje minut, varje antetag och varje hjärte slag...
Där bara pulsen rusar hej vilt, och allt, ALLT är bara så, SÅ perfekt!
Men det enda jag kan göra, det enda jag kan forstätta att göra...
Det är att be till den gud jag aldrig lita, och bara vänta...
Mamma kommer hem på fredag.. ENSAMT!
Mamma är kvar i Malta..
Hon kommer hem med planet på torsdags natt..
men är inte hemma hos mig fören på freddag förmiddag typ..
Börjar bli JÄVLIGT ensamt här hemma :(
Och jag HATAR det.. Kan ju knappt sova på nätterna..
Det är så... Så ensamt mörkt och tyst!
Helgen va väl helt okej.. NICE!
Va med Ida typ hela helgen :) SKOJ SKOJ!
Finns inte så mycket att skriva..
Så detta får väl bli de enda hit tills...
Orkar inte bjuda på någon bild heller...
