trogblondie

Jag tänker på han hela tiden,,,
De har bara gått en eller två dagar...
Och de värsta är att jag vet att jag aldrig mer kommer få se han...
Inte på ett j*vla bra tag iaf...
De gör så ont i hjärtat att veta...
Men men, de är ju så det jämt är.

Kände att jag måsta skriva av mig...
Men det är som vanligt.. Jag vet egentligen inte om vad..
Är bara så trött och besviken på allt..
Vänner man trodde skulle finns innan under och efter stormen...
Men så fort man hittar nått bättre så är inte den andra värd...
Blir bara så trött på människor som lever på sina egna lögner..
Säger en sak men vänder ryggen till motsatsen..
Finns många såna männikor jag skulle kunna namn ge som tror sig vara en så bra vän..
Men de enda sånt folk är, är omogna och patetiska.
Dom har inte hunni väga upp än och fortsätta på sitt gammla "fjortis spår"...
Ååh blir bara så sur! Blir så negativ till allt de där..
Dom säger sig va ärliga och säga vad dom tycker.. BULL SHIT!
Nu ljuger för den andra om den ena, går bakom ryggen och tror att vi inte fattar?'
jag är så trött på männikor som vänder ryggen emot en vänder motsattsen om de dom sa..
Vet inte hur jag ska uttrycka mig om de här.. men de får komma som de kommer..
Även om jag kanske nämner samma sak flera gånger..
Jag är bara så SJUKT trött på fjortis fittor som tror sig ha växtupp men fortfarande har de där fåniga flinet 10kg smink kort kort och inte fattar hur mycket folk ser ner på dom...
Kanske inte som person men hur dom klär sig hur dom pratar och beèter sig...
Blir bara så trött på sånt folk som tror sig vara nått men egentligen gillar ingen er..
Alla ljuger bakom ryggen på alla och ingen våga stå upp för de dom tycker..
Är de normalt att va mellan 14-17 år gå med kort kort över sminkad, beète sig äldre än vad dom är?
De är ju bara uppmärksamhet ni är ute efter... Ute efter att killar ska kolla på er..
Men ni tänker inte på vad ni klassas som..
Jag kanske inte ska säga så mycket jag va lika dan för nått år sen..
Men jag insåg alla bristor med att vara översminkad "hor-klädd" stinka fjortis...
Man får ingen respekt man får ingen tillit folk accepterar inte en på samma sätt...
De enda man hör bakom ryggarna är (Fjortis, växupp, slampa m.m)
Men visst visst de är upp til var och en hur dom vill vara..
Blir bara så trött på folk som inte kan få upp ögonen..
Inse hur fan dom är..
Ni är PRECIS som dom där lodisarna som hänger på stan.. OPÅLITLIGA!

När jag tänker efter...
Så hatar jag det nått enormt, samtidigt som jag älskar det!
Jag älskar att hata det !

Tankarna snurrar som vanligt..
Jag har så mycket lust men inget stark vilja just nu...
Jag vill så mycket men hamnar alltid fel på vägen nånstans..
Känns som alla bara sviker en om och om igen...
Det finns liksom inget stopp för besvekelser...
Tomma meningar besvikelser och HAT, är vad som finns kvar.. JÄMT!
De är det allt byggs på..
Det är just det jag HATAR !
Men vad är det då jag älskar?
Det vet jag inte..
Det är bara nått inom mig som säger "älska det"
Men vad är de jag sak älska?
Jag har ingen att tycka om..
Inget att hålla om..
Ingen att sakna..
Ingen vid min sida...
Jag har liksom INGEN !
Jag lever mitt liv med en enda saknad... Kärleken...
Bara tanken av att få tycka om nån, gör mig varm i kroppen...
Även fast jag inte mins hur det är att vara "kär"
Jag mins bara smärtan av det.. smärtan då allt är borta..
Man hamrar på den där FÖRBANNADE stegen..
För att komma nånstans.. men snart så faller man lika fort tillbaka..
Jag skulle bara vilja dra ifrån ALLT!
Ta mitt pick och pack och sticka !
Och med sticka menar jag sticka som att inte säga det till NÅN !
Jag bara drar utan att nån vet om de..
Jag följer bara det jag känner inom mig utan att få höra en massa annat babbel...
Få höra alla andras lögner och skit snacka om allt..
Finns så mycket jag bara vill skriva ner..
Men de finns inget sammanhang i det hela..
Så lika bra att sluta skriva.. eller låta fingrana flöda över tajentera som vanligt..
Jag vet faktiskt inte.. Just nu känner jag mig bara så full... full av besvikelse...

Jag vet att jag är dålig på att skriva i min blogg...
Men jag vill inte skriva om vad jag gör varje dag som "alla andra"
Och när jag skapa denna bloggen va meningen att jag BARA skulle skriva dikter...
Men de gick över till långa texter med känslor och tankar...
Och nån dikt ibland...
Och jag kan inte skriva av mig om vad jag känner varje dag..
För då skulle jag tröttna.. och sedan vet jag inte jämt vad jag ska skriva riktigt..
Oftast kommer alla tankar upp på kvällar när jag lägger mig..
Och sedan glömmer jag bort dom dagen efter när jhag vaknar.. Men men...
Som alla Vet så är snart julen här, och som många andra vet så HATAR jag jul!
Anledningen till varför jag gör de har jag inte kommit på...
Men när kylan och snön börjar komma på julen är på gång...
Så får jag bara en sån jävla ångest och panik..
det bara kryper i kroppen på mig och jag vill bara gråta...
det har inte alltid vart såhär, men de har kommi de senaste åren..
Och jag vet fortfarandra inte varför, eller vart ifrån...
Eftersom min familj är splitrad, och jag bara bor med mamma..
Så kommer jag denna julen att vara själv..
Mamma åker bort, pappa ska va oss min ena bror min syster hemma med sin familj, och min andra bror vet jag inte.. Jag skulle kunna vara med nån av dom, men jag antar att min pappa och bror ska dricka och då orkar jag verkligen inte med dom.. Och min syster orkar jag inte åka till riktigt, för hon bor ute i skogen och där vill inte jag sitta och känna ångest och panik.. Men tur som jag har, har min barndomsväns pappa bjudit över mig till dom :) Så jag ska dit och äta mat och sedan tillbaka till stan och se vad som händer.. Jag har inhandla en massa öl för att dränka ångesten just då när alla sitter med släkt och vänner och jag för mig själv...
Nej fyfan just nu vill jag bara att nyåret ska komma... Och sedan kanske man kan börja om allt på ny kula?
Förhoppningsvis... Nej nu vet jag inte vad jag ska skriva.. Har inget jag vill skriva om och inget som kommer upp heller som de brukar... Aja får väl iaf önska er som gillar julen god jul och till lägga.. HA ETT RENT HELVETE SKIT NER DIG OCH SPY BLOD !

Har egentligen ingen aning sådär vad jag sak skriva..
Men eftrsom tankarna är många tänkte jag bara typ låta tankarna flöda över tagenterna...

Det är som vanligt, jag vet egentligen inte vad jag ska skriva...
Huvudet arbetar för fullt där uppe, och jag fattar ingnting...
Inte just nu iaf.. så mycket mysko så mycket oväntat...
Och så mycket som kan förvirra en, en fråga, många svar... Men inget all lita på..
Lögner både ifrån höger och vänster, varför lysna? Varför bry sig?
Vad fan vi lever i nuet, vi lever livet, vi lever många i det förflutna...
Ja jag ställer mig samma fråga precis som du: vad babblar jag?
Men de stämmer om jag skulle utväckla det hela...  Vem finns det att lita på?
När exakt ALLA vänder ryggen emot en?
- "Jag skulle aldrig kunna göra så mot dig, det vet du!"
BULL SHIT!
Ni bryr er inte.. Men för mig gör det ont "/
Ni trampar rätt egenom mig..
Och ni undrar varför jag inte litar på folk?
Nej fan jag skiter i det här och bjuder på en av mina dikter :)
Länge sen en sådan kom upp på denna bloggen som jag egentligen skaffa för att BARA skriva dikter i ...

 

Kärlek?
För komplicerat.
Så omtyckt, men ändå så hatat!
Så förnedrande och smärt fullt.
Så otårligt, vänte fullt...

Vet väl egentligen inte vad jag ska skriva..
Tankarna snurrar ju en del.. och andra saker saknar man..
Det är som en plåga man bär innom sig, man vill ju så gärna..
Men vart kommer man nånstans?
Man tänker, saknar och önskar.. men vågar inte ta de där första steget..
Man är helt klart för rädd, rädd för att bli sårad...
Jag stänger allt utom mig, gömmer mig i min egna "fantasi"
Drömmer mig bort gång på gång.. För att inte finna någon sorg...
Jag lever i en värklighet, där jag inte vill vara..
Där allt är så hårt, där alla har förutfattade meningar..
Dömmer folk över hur dom ser ut och är? Dömmer dom av rykten?
Allt är bara så FEL, när våra färäldrars, föräldrar va små gick allt långsamt..
Då såg man knappt en bil.. Nu strässar alla, de finns bilar i miljoner..
Allt går bara så snabbt, allt blir bara så fel..
Jag vet inte hur jag ska förklara mig, hur jag tänker eller vem jag knappt är längre..
Jag förvandlas som alla andra i denna värld, i detta samhälle!
De är SJUKT att det ska gå så långt..
Vad babblar jag om egenltigen? Hahaha..
Inre tankar som är så inväcklade att ingen annan förstår, inte ens jag...

ALLT har blivit så SJUKT!

Alla har vi krossa hjärtan, och förfört vilsna själar till nått vi sedan ångrar att vi gjorde.
Alla har vi fått ett krossat hjärta, och räddare blir vi för att bli sårad eller att såra.
Och varje gång gör att man får kämpa mer och mer..
Det är som en stege man klättrar upp för som sedan tippar och där på backen ligger man igen.
Lika ensam och förnedrad av verkligheten, den sårbarhet som speglar sig i oss alla.
Alla har vi vårt egna sätt att ta itu med problemen, mitt är att skriva.
Förr va det mängder med alkohol och galna saker som speglade sig i min vardag.
Jag drack 6-7 dagar i veckan va jag inte full va jag bakis. Och de livet vill jag inte gå tillbaka till.
jag är värd så mycket bättre, och de insåg jag inte för en de nästan va försent...
Nu idag är jag en ganska posetiv person som försöker vara glad i alla tillfällen, och min enda tanke är: "det som händer det händer, det är bara att acceptera" för det är ändå inget man kan ändra på, de är redan försent!
För varför gå runt och grubbla på saker som är menigslöst?
Man varken vinner något på det eller får något för det.. de enda man får är sorg och smärta.
Ett lidande av sig själv och en förnekelse för att man inte vågar se saken som den är..
Jag vet egentligen inte vad jag sak skriva.. mina tankar är många och jag vet att de finns många som jag..
Många som bär på en oerhört plågsam smärta som man gömmer med de där lilla leèndet...
Många som är tankefyllda och vilsna, man vet inte alls vad man ska göra egentligen.
Men det är bara att kämpa på, ge aldrig upp! Du förlorar inget så länge du kämpar!
de kan va svårt, men man måste kunna va bestämd! Vilja de man går in för!
Oftast skiter de sig oavsätt, men ge inte upp för nån skit sak!
Låt ingen trampa på din själ! Du är stark som du är!
Har du kommit så långt att bara orka, så klarar du resten av biten oxå!
den kan va tung att gå egenom, men tänk såhär.. Du får iaf något tillbaka för det.
Ett bättre liv med mycket glädje, man måste våga för att vinna något!
Man begär ingenting, men man vill ha ALLT! Kämpa för det då!
De finns en liten finn-jävel i oss alla en riktigt jävlare mamma!
Ta fram den sidan och visa vem du egentligen är! Låt inte folk leka med dig...
Låt dom vara dom och låt dig själv vara du!
Den som inte ger upp, har inget förlorat!





I see right through you...

Jag brukar inte skriva om familj/vänner här..
Utan bara om mina indre takar/känslor ungefär..
Men detta är som en indre känsla/tanke jag har..
Eftersom det gör mig till en annan människa emellan åt :/
En människa med ett enormt HAT, sårbarhet och dålig självkänsla..

Nånting fick mig att tänka igen..
Och helt plötsligt dök tanken upp att våra liv hänger på en skör tråd...
Att vad som helst kan hända, varje minut som går är dyrbar tid...
Redan imorgon kan jag eller vem som helt vara död..
Tanken är ganska skrämande.. Att vad som helst kan hända när som helst!
Till och med när vi sover.. vi kanske bara somnar in i våra drömmar och aldrig mer vaknar...
Är inte tanken ganska skrämmande?
Vi alla som lever att fått en chans att göra nånting..
Men för vissa slutar det ganska fort.. verkligheten tar livet av oss..
Vissa blir pundare andra alkohlister, och ingen gör något för att hjälpa?
Mycket hänger på om dom själva vill, men om ingen vågar blir dom aldrig hjälpta..
Det finns människor till allt.. vilket är ganska sorgligt..
Vissa blir psykopater, andra mördare.. folk gillar se folk lida och må dåligt..
Se blodet rinna ifrån oskyldiga kroppar.. det är HEMSKT!
Alla har väl sin rätt att leva? Sin rätt att ta eget ansvar?
Men alltid finns det nån dör ute i världen som tar liv av oskyldiga människor, oskyldiga kroppar..
Egentligen är det ganska fel att livet hänger på en sån skör tråd..
Fel att andra ska få lida av andras folk felsteg och misstag!
Det är ett sjukt samhälle vi lever i, ett samhälla fylld med droger och våld..
Psykopater och annat.. Folk som inte kan annat än mörda folks liv, sinne, känsla och tro!
Krossa hjärtan och sedan må bra? Har inte sånt folk dålig självkänsla och mår dåligt själva efter vad dom gjort?
Eller är det dom som mår dåligt ifrån början? Det finns många obesvarande frågor..
Frågor man aldrig kommer få svar på.. sånt folk är bara så jävla iskalla!