trogblondie

Jag brukar inte skriva om familj/vänner här..
Utan bara om mina indre takar/känslor ungefär..
Men detta är som en indre känsla/tanke jag har..
Eftersom det gör mig till en annan människa emellan åt :/
En människa med ett enormt HAT, sårbarhet och dålig självkänsla..

---

Saken är den att när jag tjafsar/bråkar med nån av mina bröder.
Får jag alltid höra hur värdelös jag egentligen är..?
Att jag är bortskämd och inte kan ta mina problem i egna händer?
Att jag aldrig åkt på styk att jag är dryg och vet inte allt mellan himel och jord...
Och alltid har min pappa ett finger med i spelet.. :/
Okej jag kan erkänna, jag kan va dryg ibland, men de är ett av många sätt jag försvarar mig på.
Och jag är oftast inte dryg medvetet om inte personen i frågan är dryg mot mig..
Jag kanske är bortskämd? Eftersom resten av mina syskon bara har åkt på stryk när dom va små..
När dom va uppkäftiga och kom hem sent, men jag lever inte ert liv!
Ni känner iaf personen som slog er, de gör inte jag! Och har aldrig gjort!
Ni skydda mig ifrån att inte få träffa han, alltså min pappa..
Och trods att ni åkt på stryk för att ha vart uppkäftiga, så har ni fanemej inte lärt er nått!
Ni är precis lika värdelösa som ni påstår att jag är..
För ni gör inte annat än klanka ner på andra säger ur värdelösa dom är..
Vad deras problem är och vad dom kan och inte kan?
Men vad fan kan ni då?! Ni kan inte stå för hur ni själva är!
Ni är precis som pappa! Gapar och skriker, klankar ner på andra slår sönder saker, snart är väl bara tidsfrågan när ni börjar misshandla era tjejer.. eller slå sånna människor ni älskar inerst inne..
Nu kanske jag är allt för dum, men fattar ni inte hur kass man känner sig när sin egen familj bara på pekar hur dålig man är? Hur jävla kass och värdelös man är?
Ni vet inte ett skit om mitt liv egentligen, ni vet bara de morsan springer runt och skvallrar om..
Och hur mycket sanningen finns de i det? Ni kanske skulle ta och uppleva min verklighet så kommer ni fatta att jag inte har det så JÄVLA lätt som ni påstår att jag skulle ha!
Blir bara så trött på att alltid få höra en massa skit, och allt ni säger kommer ifrån pappas käft men ni tycker likadant? Varför kan inte han säga som han tycker då? Måste han skicka sina "kompanjoner" för att våga?
Jag har ALDRIG älska min pappa och lär aldrig göra det heller.. den enda som alltid har betyt något för mig de är min syster och allt som tillhör henne! Hon har alltid funnis där och stötta mig funnis där och hjälpt mig att våga!
Skit samma dehär, de är nått som aldrig kommer bättras, men de va något jag va tvungen att skriva om..
Eftersom de tynger mig rätt mycket att alltid få höra jämt och ständigt...

---

Och gårdagen 6/11 fick man höra samma visa igen..
Dock börja bråket mellan mig och min bror ganska fjantigt..
Men varför ska han vara så DRYG då? Börja kalla mina kompisar för saker?
Och sedan inte visa någon respekt?
Blev så förbannad så jag slog och sparka han faktiskt..
Dock inte så hårt, han är ju ändå min bror.. Och blod är tjockare än vatten.
Och så skrek jag väl en hel del.. men han va inte mycket bättre själv..
Han skrek mins lika mycket och slängde bara en massa skit..
Spåtta och slog sönder mina saker...
Dock va han full men det är ingen ursäkt till varför han beètede sig som han gjorde..
jag är inte perfekt, men de är inte du heller!
De enda du kan andvända är din glappande käfft som går i hundraåttio om hur dåliga alla är..