Onödigt snack när man är på bra humör och ut tråkad !
Men jag ju bjuda på och säga att..
JAG ÄR TJEJ! Och kan inte TVÄTTA! :o
ller tvätta kan jag väl..
Men vette fan hur man sorterar tvätten XD HAHA!
Sen kan jag ju säga att jag sitter och lyssnar på ultemathule.
Och bara LÄÄÄNKTAR tills sommaren ! :D
Är på ganska bra humör just nu oxå..
Får hoppas att det håller i sig.. det går i vågor som sagt..
Snart sommar lov oxå :D
LÄÄNKTAR!
Jaa? de va väl typ allt jag kunde skriva just nu...
Jag vill bara känna mig lycklig som alla andra...
Tankar och känslor snurrar jämt och ständigt..
Och det gör mig förvirrad...
Det gör mig osäker och rädd...
Rädd för att mina planer och förhoppningar
inte kommer gå i uppfyllelse...
Att jag till sist kommer sitta för mig själv,
I ett mörker av besvikelse och tårar...
Jag vill bara vara som dom flesta... LYCKLIG!
Jag vill inte känna mig ensam längre...
Man känner sig liksom mindre värd på någe sätt..
Och man bara söker efter trygghet..
Och allt blir baar fel..
Och man börjar känna sig utnytjad av alla...
Även om felet va ens eget..
Men man fortsätter bara söka..
För då är man ju redan så liten och vek..
Och behöver den där tryggheten..
Tills man tillsist, nån gång...
Märker att det man gjorde, det man sökte.
Bara fick en mer sårbar..
Att den närmsta kärlek och tryggheten
Egenligen är närmre än man trodde..
Man tappar hoppet om sökandet efter ett tag...
Man lever ensam liksom..
För att man känner sig så FÖRNEDRAD av alla killar man tyckte utnytjade en..
Och svårare blir det att tro på det äkta, det äkta man egentligen leta efter...
Och när man väl känner sig "kär" så vet man inte hur man ska hantera känslan..
Man vet inte hur personen känner fören själv..
Man blir osäker, och mycket blyg...
Man är samtidigt rädd för att det ska sluta som alla andra gånger..
Man vågar inte liksom uttrycka sig själv på samma sätt längre..
Man är lite vaksam av sig, för man tror ju fortfarande att alla killar är samma svin!
man måste försöka ställa om den tänkan.. Tänka posetivt...
Alla är ju inte svin, även om det finns många ut av dom...
Och jag börjar tveka mer och mer...
Tappa hoppet mer och mer..
Jag vågar inte längre.. Jag vågar inte tro...
Tro på det som sårat mig så många gånger förr..
Och varje gång jag är intresserad av någon.. eller visar intresse..
Så blir jag lite små nere... Tills känslan gått bort efter ett tag..
Och sedan kommer tillbaka.. Jag är nog för rädd att tro för mycket..
Och när jag vill tro.. eller börja tro på det mycket...
Så blir jag nere när lilla minsta tecken tyder på någe annat..
Jag blir osäker i mig själv.. Jag vet ju inte längre hur jag ska vara eller beète mig...
Jag försöker vara mig själv.. Men alla gånger går det inte...
Känslorna tar liksom över min kropp och själv..
Och det enda jag kan göra.. Det är att fortsätta vänta...
Tankar och själ...
( Tankar, känslor, funderingar, och bara drömmar! ) Mamma åkte till Malta idag...
Kan ju börja med att skriva
Att... Mamma åkte till malta idag...
Så kommer vara hemma själv i 2 veckor nu..
ENSAMT! :(
Och sen har den där kärringen,lämna mitt mobil nummer till hennes kamelryttare!
För att han kanske skulle sova här på måndag... Är hon dum eller?
Sist låste jag ut han förfan! Så Jag kommer fan inte svara när han ringer..
Och om jag svarar kommer jag komma med en liten vit lögn XD
Kommer fan inte vara själv med de där ÄCKLET! Jävla pervo den där snubben!
Över till något annat nu...
Jag känner mig bekväm, men ändå veldigt osäker...
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra eller beète mig i vissa tillfällen...
Jag vill bara vara mig själv, vilket jag är.. Men jag har förendrats...
Jag märker det på hur jag är.. hur mina tankar och känslor har förendrats..
Men har jag förendrats till det bra eller de sämre?
För mig kanske de är bra? När jag inte längre tänker som förut..
Jag har blivit mer förnuftig, börja se saker med andra ögon..
Och jag har börja tröttna på saker som fått mig tänka om..
Kanske är de därför jag lever i min ensamhet med min saknad?
Min saknad till det bättre, min saknad till det som gör mig starkare?
Min saknad om att nån ska tycka om mig... Tycka om mig för den jag är.
Och inte för den jag kanske borde vara?
Min besvikelse innom mig har gjort en stor del oxå..
Den har fåt mig att se saker anolunda, fått mig att snart göra saker..
Saker jag inte skulle göra annars.. För att jag är för rädd för att såra folk..
Men sanningen måste fram nån gång, hur tung den en är..
Man kan inte bara sitta och titta på, sitta och ta skit...
Och folk tror att de ska va så? Att de är så man ska behandla en..
Jag har tröttna på de.. Det har fått mig att vara någon jag inte är..
Jag vill bara skrika ut all min ilska.. och bara försvinna in i drömmen!
Drömmen där jag kan finna kärlek och lycka...
Där jag kan känna mig fri, men ändå älskad!
Där jag kan flyga på mina rosa moln och bara vara så lycklig!
Lycklig med dig.. Vem nu dig kommer bli?
Och kommer de bli snart? Jag hoppas det..
För jag orkar snart inte mer..
Lovisa Matilda G Wiman
Jag skriver en massa inödigt skit... Och detta är anledningen!
Men det är mitt sätt att ränsa tankarna och gå vidare!
Jag skriver inte för att jag tycker synd om mig själv.
Jag skriver för att jag själv ska kunna se helheten i det hela.
Och kunna förstå mig på allt bättre, kunna bearbeta saker och ting.
Jag gör det för min egna skull, inte för alla andras...
Jag är inte självisk, jag bara tänker lite på mig själv.
jag behöver oxå ränska tankarna ibland precis som alla andra.
Bara att jag kanske gör de lite oftare med mitt skrivande.
Men det är för att det händer saker gång på gång.
Och varje gång river det upp gammla ärr, blödande sår!
Och allt detta handlar nästan bara om besvikelse, blod skratt och tårar.
Jag skriver på ett sätt som jag förstår helheten,
inte för att alla andra ska ha som en hobby att bara klandra ner på mig!
Alla vi människor är unika på våra egna sätt.
Och det finns ingen som kan vara den perfekta, vi alla har bristor.
Och vi alla får sota för våra egna misstag.
Det är mänskligt att vi alla gör misstag...
Men klandra ner på andra, det kan knappas vara en hobby?
Tänk på dig själv innan du klagar på andra!
Men som det gammla ords språket säger (genom sig själv känner man andra)
vet inte vad jag ska skriva mer, blir bara så irreterad och besviken på saker och ting!
Folk kan väl ta tag i sina egna problem, istället för att klandra ner på andra...
Allt börjar på vågorna igen... Känslan är att vara olyckligt kär...
Jag känner mig olycklig i vissa stunder.
Medans andra stunder känns helt underbara.
Precis som i en dröm ungefär...
Det är nästan som att vara olyckligt kär.
När man väl är med personen är alls så underbart,
man svävar liksom på rosa moln.
Och när allt verkar luta åt det negativa...
Ja då bara liksom rasar allt, man blir liksom liten...
Så liten att man vet inte längre hur man känner för allting.
men ändå så liksom vet man, bara att man blir så osäker på allt.
jag vet inte hur jag ska förklara, varken här eller för honom...
Kanske är de förtidigt att säga något? Eller så kanske det hinner bli försent?
Jag vill liksom inte förstöra något av det vi har nu...
Jag vill bara hoppas på att det blir mer, sen berätta!
Men allt bara rasar när just JAG hoppas och hoppas...
När jag PRECIS vågat uppna mig igen..
Och denna gång känner jag mig mer berädd än alla andra gånger.
Så jag får bara fortsätta be till den guden jag aldrig trodde på..
Den guden jag alltid förneka... Har jag inte bett om hjälp eller styrka innan...
Så gör jag det nu, jag vet att jag måste våga själv!
Men det är modet jag just behöver, och det har jag inte just nu, för jag är så fruktansvärt rädd!
Rädd för att bli sårad igen, rädd för det som en gång krossa mig till smågrus!
Så det enda jag ber om, de är lyckan jag är värd att få känna igen..
Och den lyckan vill jag dela med den som jag vågat tro på igen...
Den som jag har vågat uppna mig för igen, även om jag inte berätta något till honom.
Jag kan inte göra mer än att fortsätta hoppas, hoppas på något som kanske aldrig kommer blir min verklighet....
Lovisa Matilda G Wiman
Känslan med fjärilar i magen... ( i skolan )
Ska man forstätta att hoppas?
Fast allt skiter sig?
Ska man fortsätta tro på det som engång förstörde en?
Ska man våga hoppas igen?
Och kommer jag någonsin att uppleva känslan igen?
Jag tror jag börja känna den där känslan som man får fjärlilar i magen av...
Men jag vågar inte hoppas för mycket. För varje gång jag hoppas, så bara rasar allt!
Så jag ber till den gud som jag aldrig lita på. jag vill bara känna lycka, och få uppleva känslan med fjärilar i magen. jag har kämpa till räckligt för att få den känalsn tillbaka. Och jag har försökt uppna mig på nytt om och om igen. Men de va under den tiden allt va som struligast kanske. Men nu när jag nästan gett upp hoppet, så kommer den där känslan tillbaka. Den där känslan att bli kär. men jag vågar inte hoppas på för mycket.
jag är för rädd för att bli sårad igen. Och rädd för att de ska verka så bra, och man får förhoppningar.
Som sedan visar sig vara falska förhoppning. jag orkar inte se mig nera och vek av den känslan igen.
Just därföa ber jag till den gud jag aldrig lita på, att denna gången är den ekta gången.
jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. eftersom ideèr, funderingar och känslot kommer upp på kvällarna när jag går och lägger mig. det är inte för en då jag kan tänka ifred. Och detta skrivande som jag skriver just nu... det är väl mer tidsfördriv. Kanske inte.. Men jag är HELT tom i huvet! Jag kan bara tänka på en person just nu.
Och det är DIG! På kvällen innan jag somnar tänker jag på dig, på morgonen när jag vakna tänker jag på dig.
Och vart kommer detta leta till? Leder det till som allt annat, så blir det besvikelse tomma ord och tårar...
Jag bara böna och be, skratta och le, hoppas och tro, att allt detta leder till något stort!
Sen kväll.. Är de då man är kär?
Sen kväll... Och imorgon smäller det.
Eller aah, för mig smäller det, eftersom vi firar mig imorgon :D
Fyller egentligen på söndag :)
Och jag hoppas att dagen/kvällen blir lyckad imorgon ;D
Får hoppas på det bästa, och sen blir det ju vad man gör de till får man tänka på.
Så om de blir lite eller mycket folk kvittar :D
Jag börjar undra om det är när man tänker på personen nästan ständigt.
Och saknar personen fast man inte behöver.. Och när man blir glad i han närvaror.
Och bara känner att det är rätt, det är han jag vill ha, är de då man är kär?
Eller lurar bara kroppen en, bara för att man saknar känslan?
Eller är det faktiskt på riktigt? Det enda jag är rädd för nu, det är att de inte kommer bli som mitt hjärta vill...
Jag är rädd för att likson uppna de egentligen, men den här gången verka de ha gjort det av sig själv.
Och det känns bara SÅ rätt! Men känner han som jag då? Kommer våra hjärna föras samman?
Eller kommer jag få det krossat igen? Och bara känna besvikelse?
Jag vill inte heller vara för på, men jag vill att han liksom ska märka att de är något iaf...
Men hur ska jag göra de? Han kanske bara tar de som en kopis sak?
jag får försöka göra det bästa av situastionen :) Och försöka tänka posetivt!
Lovisa Matilda G Wiman
Skolan, skottlands besök...
Igår hade vi besök i skolan av 4 elever och 3 lärare ifrån skottland.
Och självklart så kunde dom inte svenska.. Så alla va tvungna att parata enegelska med dom...
Själv så prata jag inte så mycket med dom.. jag och min engelska, haha, den går inte ihop..
Försk kom dom hit på morgonen och vi fika lite. sedan åkte vi till stens choklad som inte va öppet just då. TYPISKT! Så vi for till sunbyholm till sigurtrisningen (stava) skit trisk för oss, men kansek lite mer roligt för dom.
Sedan åkte vi till själva hammnen i sundbyholm och hade picknik. det va väl ganska så trevligt.
Sedan så åkte vi tillbaka till stens choklad, och alla fick 10kr att köpa någe för.
Och där sluta väl dagen. Och på mondag igen så kommer dom hit.
Och då ska vi bjuda dom på mat och ha trevligt. Så vi börjar skolan 4 på dagen och slutar runt 8 på kvällen.
Skönt skönt, men ganska trist.. Jaja inte klaga så mycket nu.
Onödigt skrivande. men de är iaf tidsfördriv. Nej nu ska ajg väl plugga vidare. hara GÖTT!
Skolan (onödigt babbel) Alla bara snackar pekar och skrattar.
Orkar inte jobba så jag fördriver tiden här på bloggen.
Även om jag inte har någe att skriva om...
De är helt tom i huvet tills lördag..
vet inte alls vilka jags ak bjuda... SÅ TRIST!
har bara hunni bjuda typ 4-5 st :o
10 till måsta jag hinna bjuda. MEN VILKA?!!
Får nog försöka tänka ut de inna de blir försent..
Göra en lista eller nått...
Jaja, får typ hoppas på att de blir lyckat iaf :D
Vill bara sluta skolan NU NU NU!
Börjar få så SVIN ont i magen :(
Stackars mig ! aja aja vad de gör ont..
Och vad kan jag göra åt saken?
INGENTING! Bara stå ut... Stackars mig och min mage :(
40 minuter kvar tills jag slutar! HUR SKA JAG KLARA MIG??!
AAAJ! nej nej nej.. nu får jag komma på någe skojigare att att kanske skriva om :p HAHA!
men vadå?
Hm? Jaa.. En ny dag, men nya möjligheter.
men jag börjar bara tröttna.
Alla bara snackar pekar och skrattar.
Varför inte skaffa sig ett liv?
Istället för att gå runt och snacka om andra?
Vart man än är, så snackar folk om en massa..
Och de är inte ens alla gånger folket känner personen...
Så patetiskt! Men men... det är väl dom som sanckar som folk kommer sancka om sen .
Hämden är ljuv som man brukar säga..
men egentligen så behöver man inte bry sig...
men man blir ju bara så jäklans förbannad!
Liksom alltid är de nått :s jäjä...
Det är ju vad Eskilstuna är känd för.. en massa babbel och skit...
Vi lär nog aldrig växa ifrån det heller..
Välkommen till Eskilstuna, det du inte vet om dig själv, vet andra!
Fyller snart.. inget att skriva om. Så funderingar. Eller nått?
Skriver ju av mig ganska mycket i skolan..
Så nu har jag knappt någe att skriva här på bloggen ...
Men ändå så känner jag för att skriva..
Texten liksom bara flöder fram, på ett onödigt sätt.
På söndag iaf så fyller jag år. 17 världens uslaste ålder :s
Man är för gammal för att åka moppe, och för ung för att gå på krogen.
Men det är väl bara att stå ut...
Och på lördag blir det iaf en liten födelsedags fest :)
Med mig och vänner :) Men objudna gäster får inte komma.
Mammas årder, haha! Men de blir iaf ett par stycken,
Och jag hoppas på att de kommer bli SKOJIGT!
Har stora förväntingar, men som alltid brukar de inte bli som man tänkt sig.
Men hoppas iaf på en bra kväll :) Utan bråk och en massa tjafs mellan folk :)
har väl inte så mycket annat att skriva just nu..
Bjuder på en bild, men massa dikter jag fått av Kenzie. Dock kanske inte texten syns
Kärlek & Respekt!
Kan ju börja med att säga att jag blev faster idag :)
min bror fick en son 10:50 1 maj 8 dagar inna jag fyller HAHA! :)
Kärlek & Respekt !
Det är en viktig grej i det hela..
Man kan inte bara ge och ge, medans andra bara tar och tar...
Man får visa tacksamhet och respekt, visa att man bryr sig.
Och kärleken är väl mer som en viktig pungt i de hela.
Jag börja trötta på sånt folk man har offra mycket för,
Verkligen brytt sig om, och ställt upp när det behöft!
Och själv ska man bara sitta och ta emot skit,
folken ska bara sitta och typ klandra en...
Jag börja bli trött på såna kallade "vänner"
Som inte visar NÅNTING tillbaka.
Jag har det redan surt som det är,
och har redan vart med om tillräckligt.
Så vad ska jag ha "vänner" till som bara sitter och kastar skit och klandrar en?
man har måna kompisar men få vänner.
Frivillig ensamhet är frihet, och den börjar jag känna mer och mer nu.
Nu när dom så kallade "vännerna" bara klandrar en och bara snackar....
Vad fan ska jag ha sånt folk till i mitt liv?
Dom får mig ju bara att må dåligt, och så klagar dom själva på att dom mår så dåligt.
Tänk efter vilka som har ställt upp för er, och bry er mer om dom!
Och sitt inte och släng en massa skit, de är då ni förlorar en massa....
Det finns väl ingen som kan vara perfekt, alla har vi våra bristor.
Men falskhet och ett hugg i ryggen, är för vanligt för att vara sant bland "vänner"
Orkar inte lägga mer energi på de detta... Blir bara så trött på sånt folk
som bara hugger en i ryggen, när man vart där i vått och tårtt, och ställt upp
så mycket man kan.. Visa lite tacksamhet och respekt för i helvete!
Inte så undra på att folk förvandlas till monster, när det är sånt folk som ni
som gör oss till ett monster. Man har tåla mod, men inte hur mycket som helst!
Tankar, känslor m.m (i skolan)
Jag har egentligen inte så mycket att skriva....
Allt är i sin vanliga årdning.
Tanke fylld och besviken...
Trött på allt, och kunde skulle jag bara försvinna för ett tag.
Men som sagt man måste kämpa.
Men jag börjar tappa hoppet och tron på den dröm jag hade.
Kommer jag någonsin nå den?
Kommer jag någonsin nå toppen?
Toppen av längtan och uppfyllelse.
Jag kan bara vänta och se...
Tro och hoppas, se vert ödet tar mig.
jag kan ju inte ge upp så enkelt.
men efter en lång tid, i ensamhet och tysnad.
Blir man lite egen av sig, och väntar bara.
Väntar på att det man aldrig tror ska hända ska hända!
Men frågan är om det kommer hända mig?
När allt annat är skit, men leèndet är uppe, ska man skratta då?
När allt är fy och blä, ska man se helheten i det hela?
När allt är en enda stor röra, ska man då simma i den, eller ta sig till land?
När alla tankar plågar en, ska man se framot då, och tro på sig själv?
När besvikelsen upprepar sig om och om igen, ska man börja tro på nytt då?
När mörkret tränger sig in, ska man försöka se ljuset då?
När förtroenden sviks, kvar står bara en sak....
En kort berättelse om mitt liv... (skol arbete) men värt att läsa :)
Det började som liten. Först fattar man ingenting, man är på ren svenska handikappad.Man kan inte prata, man kan inte gå eller krypa. Man kan inte äta själv, ens inte torka sig själv i arslet! Allt börjar väl ganska enkelt, ända tills man börjar fatta och förstå saker, minnas dom. Och få lära sig leva med det. Här är en kort berättelse om mitt liv och vad jag varit med om.
Det hade redan hållit på ett tag innan jag kom till världen. Pappa drack och höll på med droger, misshandlade mina tre syskon och mamma. Mamma trodde att pappa hade blivit bättre så dom försökte igen och då kom jag till, 8 år efter mitt yngsta syskon.När jag blev två år började jag inse och fatta saker och vissa bilder från den tiden sitter fortfarande kvar i huvudet, hemska saker att se när man är så liten.
Åren gick och saker hände. Jag fick inte träffa pappa längre. Som sex-åring började jag i ettan, i en skola i Flen. Jag trivdes där, hade många kompisar. Men där hände också mycket. Droger, våld och knivdraman. Vi flyttar ännu en gång till Torshälla. Jag började på Gökstensskolan. Det var väl skapligt lugnt bortsett från syskonen som strulade. Och det hände väl saker då med. Vi flyttade från Torshälla till dit vi bor nu.
Jag började ny skola igen. Denna gång Slottsskolan. Fick dock gå om en klass för att min lärare ville att jag skulle ha kompisar i min egen ålder. Själv tror jag nästan att det är skitsnack.
Saker började förändras direkt i Slottsskolan, utanför skolan och inom familjen.
Direkt när jag började Slottsskolan blev jag retad och värre och värre blev det. När jag började sexan började jag få hatbrev hem av en klasskompis. Och där tog det stopp! Jag orkade inte med att gå till skolan. Så mamma och jag bestämde oss för att jag skulle byta skola. Inte förrän då började skolan bry sig om vad som hänt.
Jag började i en skola i Flen, där jag hade gått förut, men jag slutade där efter en vecka, orkade inte pendla. Jag började på Årbyskolan, gick där en dag innan jag blev hotad till döden och blev kallad rasist. Efter det så gick jag inte alls i skolan, förrän i sjuan när jag började Slottsskolan igen, fast i andra klassen.
I samma veva som skolan krånglade hände mycket annat.Innan allt, fanns det många mörka hemligheter.Jag hamnade kanske i lite dåligt umgänge. Jag smög ut på nätterna, rymde hemifrån, tog min första öl och snodde saker från affären. Till och med inbrott i en villa. Fick också veta säkert att min bror tog droger, något han hade gjort länge. Och pappa var alkoholist.
Efter ett tag började jag sköta mig. Jag mådde dåligt under en lång period. En kompis till mig hittade på en sak om mina bröder. Det blev rättegång. Min ena bror blev släppt i brist på bevis. Min andra bror fick två års fängelse, oskyldigt dömd. Bara för att hennes låtsasmamma påstod att han erkänt för henne.Jag tog så klart på mig skulden. Visste ju att det aldrig hade hänt om jag inte börjat vara med henne igen. Tankarna snurrade dagligen. Jag mådde piss, ingen märkte det. Jag höll allt inom mig, klarade mig själv och så lärde jag mig att vara hemlighetsfull och klara mig själv när allt är skit. Det blir som en vana!
När jag sen började i den andra klassen i Slottsskolan fick jag nya kompisar och konflikterna var som vardag. I åttan gick jag kvar i samma klass. Då började också min barndomskompis Sandra i min klass. Vi började umgås mer med varandra och skolan gick ganska bra.
Senare i åttan träffade jag en kille som jag blev störtförälskad i, Johannes hette han. Vi var tillsammans i över ett år, ”min största och första kärlek”. Han bodde hemma hos mig under en tid innan han flyttade till sin syster i Västerås. Hans mammas kille hade misshandlat honom grovt. Och hans mamma valde killen före sin son. Dock så funkade det inte hos hans syster. Han rymde därifrån och efter många om och men så flyttade han till en fosterfamilj i Sala. Dock så funkade det bara ett tag där, innan han rymde igen. Men denna gången hade han rånat en klädaffär. Han berättade det när han åkte fast. Det blev polisanmält. Han hamnade på ett behandlingshem, där han skulle bli drogfri. Han rymde dock därifrån också. Han blev tagen en vecka efter, häktad i sin frånvaro. Efter det har jag inte hört något ifrån honom. Det är snart ett år sen.
Under den tiden det tog slut mellan Johannes och mig började jag röka mycket hasch. Nästan dagligen under en ganska lång tid. Men nu har jag lagt av med allt och det känns bra. Den enda jag kunde prata med om mina mörkaste hemligheter det var min syster. Hon tänkte sig in i min situation, försökte förstå mig. Hon hjälpte mig att våga saker. Fick mig att tänka om och om och om igen. Det kändes bra att ha någon som försökte sätta sig in i min situation och förstå mig, även om hon inte gjorde det alla gånger. Men hon fanns i alla fall där för mig.det betydde mycket, kändes bra att hon tog sig tid att prata med mig, när jag visste att hon hade mycket annat i tankarna. Och hade det jobbigt själv. Jag uppskattar verkligen allt hon gjort för mig, så mycket som hon ställt upp, både för mig och för mina bröder. Hon är en stark människa. Skulle något hända henne eller hennes underbara barn skulle mitt liv gå under! Trodde aldrig jag skulle våga säga detta igen, men jag älskar henne! Hon och dom små är mitt liv! Utan dom ingen Matilda. Visst mina bröder har också funnits där för mig, men inte på samma sätt. Dom har mer varit den där ”tuffa typen”, så dom har liksom inte varit där på samma sätt som Sandra. Men det dom gjort uppskattar jag också.Dom har mer hjälpt mig när kompisar snackat skit,varit ute efter mig och när killar betett sig som svin! Men på den punkten har också min syster varit till stor hjälp. Jag har alltid varit välkommen ut till henne. Så när jag har mått skit osv har jag bott ute hos henne korta perioder.Jag fick mer tid för mig själv, kunde tänka ifred och bearbeta saker och ting. Och jag började faktiskt må bättre.
Nu för tiden kan det fortfarande hända saker och det blir turbulens. Men det är något man lärt sig leva med. Vänner sviker fortfarande, men jag orkar inte bry mig, men där inne känner man besvikelse, tomma ord och svek.Men jag försöker tänka på annat, gå mina drömmars väg, lita på mig själv, och på det jag vill.När allt kommer omkring så orkar jag inte bry mig och jag mår bra över det. Jag känner hur jag börjar växa till mig, hur jag börjar gå upp i vikt och sättet jag äter. Det måste väl vara ett tecken på att jag börjar må bra och växa till mig, eller? I och för sig, det där går i vågor också.
Sexton år och får leva som vuxen. Vuxen ung, med tomhet, ångest och panik. Social fobi blev något man fick leva med. Beslutsångest och panikångest. Något som jag nästan tror växte fram även om jag haft det ett bra tag. Och svårare blev det att be om hjälp och göra ”normala” saker själv. Som att åka buss själv, gå på stan själv och ibland till och med gå till skolan. Något jag fått sota för, men egentligen är det inte mitt fel, men man tar lätt på sig skulden.
Man kan bara lära sig av sina misstag.
Lära sig leva med dom.
Och gå vidare.
Sen natt, med länktan och tankar... Poeten själv, HAHA!
Sällan jag är vaken så här "sent" nykter...
Men eftersom jag sitter med länktan,
så drömmer jag mig bara bort...
Och samtidigt som tankarna snurrar,
Så försöker jag tänka ljust!
men mörkret smyger sig fram emellan åt.
Det tränger sig liksom in i springorna.
Det är väl bara att tänka posetift,
Och fortsätta kämpa.
Kämpa för det man en gång börja kämpa för!
Man tappar hopp på vägen...
Och allt känns meningslöst.
Men kom ihåg att allt händer av en anledning.
Fick jag, och hade jag chansen.
Skulle jag redan gjort det gjorda ogjort.
Alla ångrar sig nångång.
Och de finns ingen som kan vara perfekt.
Alla har vi våra egna bristor.
Och folk finns det till allt.
Och de enda man kan göra,
det är att stå på sig.
För man kan inte vara någon annan.
Lovisa Matilda G Wiman
(tidsfördriv, skolan) Och lite annat....
Har inget att skriva om direket...
Skriver väl just nu för att ha någe att göra (tidsfördriv)
Sitter i skolan just nu :) Har börja blivit frisk men inte riktigt än :(
och tror jag håller på att bli sjuk igen! "suck"
Här för någon natt sen kom jag på värsta saken jag skulle skriva på bloggen.
Orkade inte gå upp och skriva de då, och tänkte att jag kommer nog ihåg de imorgon :)
Vilket jag inte gjorde... Så jag får väl försöka att skriva någe annat... Vad de nu kan bli... ?
Allt rullar väl på i sin egna fart...
Och allt går väl i vågor, (som vanligt)
Har känt mig ganska så hängig på sista tiden..
men de kanske kan ha med förskylning att göra?
inte vet jag.. kanske, kanske inte?
Tankar har gått i ett på mig hela tiden...
Och de är mycket jag börjar sakna...
Både det jag aldrig haft och det jag förlorat...
Och saknaden växer väl sig allt starkare...
Men de är bara att gilla läget!
Allt händer av en anledning...
Och när man minst anar det, så händer de !
Vilket får mig att vänta...
SJUK! tidsfördriv...
SJUK SJUK SJUK SJUK !
OCH DET SUGER!
Ska väl träffa mimmi snart, måste till banken och se om mina pengar har kommi in!
Om inte kommer jag få TOK HELTS! men de är en annan fas :p
Efter det får vi se vad som händer :) om de blir tuna eller om någe annat händer :)
Tankar snurrar, saknaden är stor...
Men alla har sin egen tro, där hoppet sakta försvinner...
Precis som allt annat tinar bort...
Man kan bara tro på det man gör..
Även om lusten är väldigt liten...
Men som alla säger... Tiden läker alla sår!
Vilket jag tror är någge på hittat...
Även om djupaste såren lämnar ärr...
Precis som dom små såren nämnar minnen...
Man kan bara stå på sig,
stå för vad man säger och gör,
och fortsätta stå på sig...
För man kan inte vara någon annan, DU ÄR DU!
Lovisa Matilda G Wiman
Inte skrivit på ett tag (påsklovet) stockholm och kaos...
Inte skrivit på ett tag...
Men det är väl för att jag inte haft någe att skriva om.
Men tänka väl försöka lägga några rader nu :)
Tankar och funderingar är många fortfarande.
Men dom snurrar inte lika mycket.
Ånger är väl en del av det hela.
Men alla har vi våra bristor, och gör våra misstag.
man kan inte göra mer än att ångra de, och lära sig av det.
Hoppas på det bästa, och be om förlåtelse...
Alla har väl nångång gjort någe de ångrar.
Gjort någe dumt som man vet var fel.
Men det får man lägga i det förflutna...
Försöka leva i nuet, och göra det bästa av situastionen.
Va i stockholm under påsklovet, det va nice!
Sen följde Sara med hit, men allt knasa sig :(
Och jag flippa ur... Men de är väl någe jag får ångra.
Något jag redan har ångra, vakna på morgonen med ångest.
Men det va väl det jag förtjäna...
Men nu vill jag inte skriva någe mer om de deppiga.
Annars har väl lovet vart helt okej !
Mycket festande, och för mycket av det goda :)
Och såhär efter lovet har jag blivit sjuk :(
Har däremot oxå fundera på att lägga ner min blogg.
Och kanske börja på en ny :)
Där jag skriver om vad jag gör,
och lite tankar och funderingar kommer väl oxå finnas på den bloggen.
Men har inte riktigt bestämt mig än...
Trivs ganska bra med den bloggen jag har :)
Jaja, över till det riktiga...
Skulle bara vilja säga förlåt...
Lovisa Matilda G Wiman
i skolan, tidsfördriv XD
Vill bara fördriva tiden med någe, så kan ju lika bra kanske skriva någe här?
Allt är väl på brättningsvägen hoppas jag ;)
orkar inte bry mig om saker och ting längre!
Folk kan ju tycka man är en skit, för det är ändå där man hämnar till sist ändå.
Folken bara snackar, och nya saker kommer upp hela tiden :s
Så det spelar ju faktiskt ingen roll vad man gör.
Dom hittar ju alltid någe nytt dom kan snacka om...
Jaa det är väl så äckel-tuna funkar.
Vet inte alls vad jag ska skriva nu?
I helgen har jag lust att FEST!
Men vet inte om jag ska till söderköping XD
Vill dit men ändå inte ! :o
Är ju ÖL SUGEN! HAHA! "typisk matilda"
Nej men vet inte alls vad jag ska skriva nu haha!
( I SKOLAN ) jag kom på det nu! jag kom på det du hållt undan från oss!
FAN FAN FAN!
SORGLIGT SORGLIGT SORGLIGT!
VILL INTE, VILL INTE, VILL INTE!
Jag vill inte veta! Men jag vet ju att sanningen kommer fram till slut iallafall!
Men jag ville inte lista ut den själv!
Visste hela tiden att det va någe du gömde!
Men att det va någe sånt allvarligt! Det kunde jag inte förstå!
jag måste fråga dig, jag måste få veta om de är så!
Men jag vet inte hur jag ska säga de, eller hur jag ska kunna fråga dig?
det är ju en ganska så jobbig sak :(
men blir så besviken på att du inte sagt någe!
Varför har du hållt detta undan från oss?
jag är nästan säker på att det är så som jag tror, eller så som jag vet!
det bara måste vara så! ALLT stämmer ju!
Hela sytomen är samma som du har!
jag blir rädd när du inte sagt någe!
Du kan inte längre skylla på att det är alla dina år för missbruket!
Jag vet nu, Jag bara vet nu!
Kan du bara inte ta hand om dig själv?
kan du inte se helheten i det hela?
Du kommer inte leva länge till om du inte bryr dig och gör någe åt saken!
Fattar du inte att detta är allvarligt!
Jag orkar inte skriva eller tänka på detta längre, det gör bara så ont!
Du lider men det gör jag med! du är den enda ****** jag har!
Kan du inte fatta att jag är rädd om den enda jag har!
Fan vad jag blir less :(
Man måste våga tro på sig själv!
Vart ska jag börja?
Vad ska jag skriva?
Inte så mycket besvikelse längre,
Mer tomhet.
Jag orkar inte bry mig om saker och ting längre...
Jag har mer längtan i kroppen.
En länktan om uppfyllelse,
En länktan att börja tro igen.
Tanken på mörkret som speglar sig,
Gör mig bara illa mående.
Jag känner mig osäker och vet inte vad jag ska göra.
Vad jag ska göra när den tunga känslan sakta smyger sig fram.
Jag kan bara hoppas och be, tro på det bästa, och bara längta vidare.
Jag kan bara lära mig av mina misstag.
Bli starkare av det och gå vidare.
Finns mycket oförlåtligt, och mycket man kanske inte skulle ha gjort.
Men nyfikheten lockar, och man vill testa på allt som kommer i ens väg.
Och medans man utväcklas och gör sina misstag,
Kan man bara försöka tänka på en sak, sig själv!
Man tänker alltid på alla andras bästa, men aldrig på sitt egna.
Man ställer upp men får själv kniven i ryggen.
men på någe sätt så kan man inte sluta att tycka så bra om folk.
Man blir så blå ögd mot sin vilja.
Kanske är de enda sätte, att man måste tänka framot,
Tänka på vad man själv vill komma, uppnå sina mål.
Och låta drömmen slå in!
Man är inte självisk bara för att man gör något bra för sig själv ibland.
Man måste bara våga tro på det man vill, även om rädslan kan vara stor.
