Dåliga uppdateringar igen, kan lätt bli så när jag har extrema sömnproblem och är vaken när alla sover och sover när alla är vakna och ibland sover jag inte alls... Och när jag väl är vaken har jag mycket annat att stå i .
Har inget speciallt att skriva denna gången men jag bjuder på en låt! :)
.
Jag och min barndomsvän upptäckte denna för ett år sen precis innan jul och vi spela sönder den.
Vi bara älskade texten i låten typ? Aja tyck vad ni vill... Her you have ! ;)
Hm tok med sömnproblem... Inte sovit än och kom iväg till skolan! :D
Kom precis hem ska verkligen försöka hålla mig vaken nu och hoppas på att jag kanske vrider tillbaka dygnet?
Eller att mina sömnproblem lättar en aning?
.
Vi hade iaf en författare hos oss i skolan idag, Torgny Karnstedt.
Första tanken va hmm... kan kanske bli/va rätt intressnt ändå? Och det va det! :D
Han berätta och prata om mycket intressanta saker, inte bara om sina böcker osv.
Utan man lärde sig en hel del nya saker och fick sig några funderare :)
Han va liksom speciell på något sätt? Hans sätt att berätta saker och få en förstå saker man inte tänkt på innan.
Aah en massa saker, men jag som vart vaken så länge mins ju inte i ditaljer allting vad vi fick göra osv.
Men iaf, vid lunchen sen prata vi en hel del oxå, och då tog min lärare upp att jag skriver ju en hel del.
Och är duktig på att uttrycka inre känslor osv. Då sa Torgny jo jag såg det...
(för vi hade fått en skriv övning av han vi skulle göra som han sedan läste upp osv)
Han sa att jag skrev bra att det va mycket bra skrivet. Då sa min lärare du borde visa Torgny det du skrivit.
Jag sa bara det hänger ju en på anslagstavlan där ju... Då sa han bara jo men den har jag redan läst!
Det va riktigt bra skriven aah riktigt bra skriven! Tänkte på en sak i din text där du skrev "varje tanke har en baktanke" Sen la han till något i stil med "bok tanke" ? Aah jag hängde inte riktigt med...
Sen hade vi samling iaf, och när den va slut och jag va påväg ut mot hallen...
Säger han bara hastigt till mig, - kan du skicka den där dikten till mig sen?
Jag blev lite chockad och hann riktigt inte tänka men svarade bara - Aah visst.
Lite smickrande ändå att få beröm av en RIKTIG författare! :o
Och som desutom vill att jag ska skicka något JAG skrivit :)
Aah det gjorde mig ganska glad, då vet jag iaf att jag kan om jag vill...
jag kan skriva jag är duktigt, har hört det många gånger...
Och det värmer ju att ALLTID att få höra det, men aah det va smickrande att få höra det av en författare,
Nej nu ska jag "glida" vidare få upp Hannah och fortsätta dagen :)
Hm ska väl försöka skriva av mig lite eller nått liknande?
Har ju som sagt inte vart den bästa på att uppdatera av sina olika anledningar....
Exakt allt kommer jag INTE gå in på... Lite är allt för privat. Saker inte ens de närmsta vet.
Hur är det med mig egentligen? Jo jag kämpar vidare...
har haft sjukt ont i ryggen sen förra eller om de va förr förra helgen.
Råka göra illa den och eftersom jag haft problem med ryggen i år nu så va det inte bra jobbat av mig.
Gick med de där onda i ca 1 vecka tills det ABSOLUT blev så sjukt mycket värre.
Smärterna va dödliga och min rygg såg hel sjukt ut!
Så åkte in till akuten där dom skicka hem mig lika fort -_-
"vi kan inte göra något kom tillbaka imorgon innan 22" (åkte aldrig tillbaka)
Skulle på plåtning med min kompis så hann ju liksom inte med de...
Och så kändes ryggen mycket bättre än kvällen/natten innan...
Antagligen är de en muskel inflamastion. Har ännu ont i ryggen osv. Men borde ge sig snart :)
Har typ knölar i ryggen just nu? Innan hoppa typ knoterna i ryggen fram och tillbaka kändes det som.
Skulle bara se videon min kompis spela in när jag gick såg ut som hela ryggraden svajade... -_-
Aja de va en sak... Resten då? Jadu hur ska man förklara det... komplicerat? JAA!
Skolan börjar bara skita ner sig mer och mer, har fått en muntlig varning...
Har sömnproblem som heta duga... vaken mer än vad jag sover "nyttigt"
Skulle på arbetsinterjuv i stockholm (något som sket sig) för att jag känner mig OTROLIGT pressad med allt.
Har haft möte om eget boende mitt mående och om "mina alkohol problem" som fanns för något år sen.
Telefonen ringer säkerligen 1-5 gånger om dagen från olika personer soc, skolan, amf eller vad fan det heter osv.
Nästa möte blir nästa vecka... Ja jag vet liksom inte vart jag ska ta vägen vart jag ska börja i vilken tråd jag ska dra osv.. Mycket tankar och känslor just nu "/ Aja för att göra en lång komplicerad "saga" kort, Keep going!
Alla känslor är så komplicerade just nu, och allt känns så sjukt jobbigt.
Känns som jag har en JÄVLA press på mig juust nu med massa saker...
Jag går snart i graven... och jag gör väl bara mer och mer folk besvikna...
För jag SKITER i saker som är SJUKT viktiga egentligen men jag ORKAR INTE!
Skolan möten jobb, och ett rent helvete! Vart ska jag liksom börja?
Känner mig delad i mitten får uppdatera mer om allting när det är lugnare runt omkring mig.
just nu har jag färgat håret, efter 5 år som blondin har jag satt i en mörkare färg buuhu :(
Men någon slags förändring måste jag göra... Hela mitt liv börjar ju förändras nu så varför inte jag med?
Hoppas ni följer min blogg fast än jag vart SJUKT dålig på uppdatering, men jag får ingen större spånstring av er heller när mina ider och insprastion försvinner... Men som sagt jag försöker med mitt bästa :)
jag har verkligen vart riktigt dålig på att uppdatera. Men det har sina anledningar. har rätt mycket på gång just nu. Har möte imorgon om eget boende osv. Sedan drar jag eventuellt iväg här ifrån och kommer befinna mig på okänd ort. Kommer bara finnas i äckeltuna under helgerna. Får se hur allt blir.
aja ska inte säga för mycket just nu.
Kommer inte på något som håller sig till ämnet att skriva om men ska tänkte ta upp lite olika åsikter folk har om min blogg... Först ska jag börja med att säga detta är min blogg och jag skriver exakt vad jag vill! Och ni som läser den vet om att jag ALDRIG skriver de riktiga namnen i mina "historier" och allt som skrivs är av egen erfarenhet känsla och själ. Allt handlar om mig hur jag känner osv. Över till åsikterna...
Va ju ute i helgen men vänner osv. Och på något vänster kom vi in på samtalet "min blogg" folk verkade inte alls gilla vad jag skrev om. "för varför ska man skriva om sitt liv för?" Det tyckte dom va rätt onödigt för det behöver väl inte alla andra veta osv. För dom skulle aldrig skriva om nått sånt. Men varför ska jag gå runt och skämas över mitt förflutna jag innan inte pratat om? Det är inte jag som gjort fel i dom flesta sammanhangen. Så för att försvara mig själv sa jag bara som de va. Det ni alla läsare redan vet. jag skriver om detta för att jag VET att de finna folk som känner igen sig i de jag skriver och har kanske till och med vart med om liknande händelser? Kanske kan jag hjälpa och stötta någon annan? Vilket jag gärna skulle göra i såna fall. Vilket jag redan gjort. Och jag nämner ju aldrig ut personen i fråga i min blogg alla namnen är på hittade. Förutom de som skrivits om min pappa. Vilket jag oxå sa. Sedan för att inte göra en stor sak av grejen fick dom gå runt och sura över min blogg. Så sa jag bara. Alla får ha sina åsikter och tycka vad dom vill. Jag kommer skita i er som kritiserar och speciellt ni som kritiserar utan att ha läst den. Smaken är som baken delad i två! ;) .
.
Så en fråga från mig till er(tacksam för svar)
Vad tycker ni om min blogg, vad har ni för åsikter om den?
Finns det något som kan bli bättre eller något som kan bli sämre?
Bjuder på denna låten,
vet inte alls vart jag fått denna ifrån
men när jag vaknade imorse så började jag nynna den i huvudet från ingenstans?
Så va tvungen att leta upp den, och jag hade turen på min sida ;) Hitta den!
usch och fy har verkligen vart riktig dålig på att uppdatera de sista dagarna som vart. får verkligen be om ursäkt. men har vart rätt mycket de senaste dagarna osv. har mycket på gång just nu med mig själv. lovar att uppdatera om något som håller sig till ämnet. ska försöka hinna med det i skolan imorgon
förlåt för dålig uppdatering. men har vart full rulle hela helgen. fick en fråga av någon som undra om jag va 16. svar : nej jag är inte 16 men jag va det när jag skrev om de du kommentera :) jag får skriva lite mer sen. folk har ju rätt mycket fördomar om min blogg eftersom jag inte skriver om min vardag utan om mitt liv. de flesta människorna vill väl läsa om folks vardagar vad dom gjort osv. är det för att snoka? är det för att hålla koll på andra? finns många frågor omkring detta. kram så länge ;)
Mobil bloggar lite fort medans jag väntar på hannah. Har precis fixa klart mig okej håret kvar då. Sedan blir det iväg och bada pool typ? Sen utgång. Syns ute i dimman
Jag har alltid vart en kämpe, kämpat mig in i det sista.
Kämpa va de första jag fick göra när jag föddes.
Så många djupa dalar jag har vandrat i så mycket höga berg jag har stått på.
Så många gånger jag har klätrat och fallit tilbaka.
Så många gånger jag fått kämpa mig igenom blod svett och tårar.
Så många gånger jag har visat mig starkare än vad jag är, för att aldrig visa svaghet.
Så många gånger jag har försvarat mig med ilska och våld. Så många hårda smällar jag tagit mot ansiktet.
Älska vad är det? Det har aldrig funnis något sånt för mig, hata in i den sista minuten det är jag!
Hata både mig själv och andra, hatat allt som fick mig att va och bli såhär!
Besviken på dom som säger sig finnas, sårad av dom som har lovat.
Det är sälan jag fäller en tår, sällan folk vet hur jag mår. jag gråter bara inombords.
Där det sägs att allt mod ska bo, där styrkan inomen ska leva.
Jag har inte gjort annat än att kämpa, kämpa för att överleva tyngden i bröstet.
Tillit och förtoende? Jag skrattar, något sånt finns det inte.
Prata om saker och ting? Skrattar ännu högre. Vem ska man prata med när de känns som ingen förstår en?
Jag har alltid levt ett liv med stängda murar, ett hjärta med los och bom.
Ingen kommer tillräckligt nära mig för att få förstå! Jag kan bara uttrycka mig i mina texter.
I mina tankar och känslan i kroppen. Mitt skrivande blev till en början de enda som höll mig kvar.
Som höll kvar mig på jorden. Alla måste få ur sig det dom bär inne.
Och jag som aldrig litat på folk fick skriva jag prata med pennan och papret,
jag har skrivit sen jag lärde mig skriva. Men jag börja inte skriva det djupaste hemligheterna fören jag blev 10.
Jag har inga ord för det jag känner idag, jag har redan gått igeom det värsta.
Och känslan jag hade då och nu är nästan det samma. Jag kan inte sätta ord på allt detta.
Ett under att jag ens har orkat att jag ens lever kvar.
Mins när de flesta fick veta vad som hänt genom mina år vad dom sa.
"Hur orkar du Matilda?! Du är bara 16 och har gått igenom mer än vad en 50-åring har gått igenom"
Skulle folk beskriva mig är jag nog en kämpe, mig kör man inte bara öve, jag har närver av stål!
.
En av mina närmsta vänner fick veta för ett par dagar sen närmre om varför jag är som jag är, och vad jag gått igenom hur min uppväxt vart osv. Hon blev så gripen av historerna att hon blev tårögd.
För att göra en lång historia kort. (Mitt liv, min uppväxt)
2011-11-24 / 14:08:32
Detta skrev jag för ca ett år sen i skolan, meningen va egentligen att jag skulle påbörja en bok.
En bok som skulle handla om mitt liv i mer detaljer, men fortsatt aldrig på den.
.
Det började som liten. Först fattar man ingenting, man är på ren svenska handikappad.Man kan inte prata, man kan inte gå eller krypa. Man kan inte äta själv, ens inte torka sig själv i arslet! Allt börjar väl ganska enkelt, ända tills man börjar fatta och förstå saker, minnas dom. Och få lära sig leva med det. Här är en kort berättelse om mitt liv och vad jag varit med om.
Det hade redan hållit på ett tag innan jag kom till världen. Pappa drack och höll på med droger, misshandlade mina tre syskon och mamma. Mamma trodde att pappa hade blivit bättre så dom försökte igen och då kom jag till, 8 år efter mitt yngsta syskon.När jag blev två år började jag inse och fatta saker och vissa bilder från den tiden sitter fortfarande kvar i huvudet, hemska saker att se när man är så liten.
Åren gick och saker hände. Jag fick inte träffa pappa längre. Som sex-åring började jag i ettan, i en skola i Flen. Jag trivdes där, hade många kompisar. Men där hände också mycket. Droger, våld och knivdraman. Vi flyttar ännu en gång till Torshälla. Jag började på Gökstensskolan. Det var väl skapligt lugnt bortsett från syskonen som strulade. Och det hände väl saker då med. Vi flyttade från Torshälla till dit vi bor nu.
Jag började ny skola igen. Denna gång Slottsskolan. Fick dock gå om en klass för att min lärare ville att jag skulle ha kompisar i min egen ålder. Själv tror jag nästan att det är skitsnack. Saker började förändras direkt i Slottsskolan, utanför skolan och inom familjen. Direkt när jag började Slottsskolan blev jag retad och värre och värre blev det. När jag började sexan började jag få hatbrev hem av en klasskompis. Och där tog det stopp! Jag orkade inte med att gå till skolan. Så mamma och jag bestämde oss för att jag skulle byta skola. Inte förrän då började skolan bry sig om vad som hänt. Jag började i en skola i Flen, där jag hade gått förut, men jag slutade där efter en vecka, orkade inte pendla. Jag började på Årbyskolan, gick där en dag innan jag blev hotad till döden och blev kallad rasist. Efter det så gick jag inte alls i skolan, förrän i sjuan när jag började Slottsskolan igen, fast i andra klassen.
I samma veva som skolan krånglade hände mycket annat.Innan allt, fanns det många mörka hemligheter.Jag hamnade kanske i lite dåligt umgänge. Jag smög ut på nätterna, rymde hemifrån, tog min första öl och snodde saker från affären. Till och med inbrott i en villa. Fick också veta säkert att min bror tog droger, något han hade gjort länge. Och pappa var alkoholist.
Efter ett tag började jag sköta mig. Jag mådde dåligt under en lång period. En kompis till mig hittade på en sak om mina bröder. Det blev rättegång. Min ena bror blev släppt i brist på bevis. Min andra bror fick två års fängelse, oskyldigt dömd. Bara för att hennes låtsasmamma påstod att han erkänt för henne.Jag tog så klart på mig skulden. Visste ju att det aldrig hade hänt om jag inte börjat vara med henne igen. Tankarna snurrade dagligen. Jag mådde piss, ingen märkte det. Jag höll allt inom mig, klarade mig själv och så lärde jag mig att vara hemlighetsfull och klara mig själv när allt är skit. Det blir som en vana!
När jag sen började i den andra klassen i Slottsskolan fick jag nya kompisar och konflikterna var som vardag. I åttan gick jag kvar i samma klass. Då började också min barndomskompis Sandra i min klass. Vi började umgås mer med varandra och skolan gick ganska bra.
Senare i åttan träffade jag en kille som jag blev störtförälskad i, Johannes hette han. Vi var tillsammans i över ett år, ”min största och första kärlek”. Han bodde hemma hos mig under en tid innan han flyttade till sin syster i Västerås. Hans mammas kille hade misshandlat honom grovt. Och hans mamma valde killen före sin son. Dock så funkade det inte hos hans syster. Han rymde därifrån och efter många om och men så flyttade han till en fosterfamilj i Sala. Dock så funkade det bara ett tag där, innan han rymde igen. Men denna gången hade han rånat en klädaffär. Han berättade det när han åkte fast. Det blev polisanmält. Han hamnade på ett behandlingshem, där han skulle bli drogfri. Han rymde dock därifrån också. Han blev tagen en vecka efter, häktad i sin frånvaro. Efter det har jag inte hört något ifrån honom. Det är snart ett år sen.
Under den tiden det tog slut mellan Johannes och mig började jag röka mycket hasch. Nästan dagligen under en ganska lång tid. Men nu har jag lagt av med allt och det känns bra. Den enda jag kunde prata med om mina mörkaste hemligheter det var min syster. Hon tänkte sig in i min situation, försökte förstå mig. Hon hjälpte mig att våga saker. Fick mig att tänka om och om och om igen. Det kändes bra att ha någon som försökte sätta sig in i min situation och förstå mig, även om hon inte gjorde det alla gånger. Men hon fanns i alla fall där för mig.det betydde mycket, kändes bra att hon tog sig tid att prata med mig, när jag visste att hon hade mycket annat i tankarna. Och hade det jobbigt själv. Jag uppskattar verkligen allt hon gjort för mig, så mycket som hon ställt upp, både för mig och för mina bröder. Hon är en stark människa. Skulle något hända henne eller hennes underbara barn skulle mitt liv gå under! Trodde aldrig jag skulle våga säga detta igen, men jag älskar henne! Hon och dom små är mitt liv! Utan dom ingen Matilda. Visst mina bröder har också funnits där för mig, men inte på samma sätt. Dom har mer varit den där ”tuffa typen”, så dom har liksom inte varit där på samma sätt som Sandra. Men det dom gjort uppskattar jag också.Dom har mer hjälpt mig när kompisar snackat skit,varit ute efter mig och när killar betett sig som svin! Men på den punkten har också min syster varit till stor hjälp. Jag har alltid varit välkommen ut till henne. Så när jag har mått skit osv har jag bott ute hos henne korta perioder.Jag fick mer tid för mig själv, kunde tänka ifred och bearbeta saker och ting. Och jag började faktiskt må bättre.
Nu för tiden kan det fortfarande hända saker och det blir turbulens. Men det är något man lärt sig leva med. Vänner sviker fortfarande, men jag orkar inte bry mig, men där inne känner man besvikelse, tomma ord och svek.Men jag försöker tänka på annat, gå mina drömmars väg, lita på mig själv, och på det jag vill.När allt kommer omkring så orkar jag inte bry mig och jag mår bra över det. Jag känner hur jag börjar växa till mig, hur jag börjar gå upp i vikt och sättet jag äter. Det måste väl vara ett tecken på att jag börjar må bra och växa till mig, eller? I och för sig, det där går i vågor också.
Sexton år och får leva som vuxen. Vuxen ung, med tomhet, ångest och panik. Social fobi blev något man fick leva med. Beslutsångest och panikångest. Något som jag nästan tror växte fram även om jag haft det ett bra tag. Och svårare blev det att be om hjälp och göra ”normala”saker själv. Som att åka buss själv, gå på stan själv och ibland till och med gå till skolan. Något jag fått sota för, men egentligen är det inte mitt fel, men man tar lätt på sig skulden.
Man kan bara lära sig av sina misstag. Lära sig leva med dom. Och gå vidare.
